Kronhjort utanför köksfönstret

Trots att det är nästan 60 år sedan kan jag fortfarande återkalla bilden av den ståtliga kronhjorten utanför köksfönstret. En sensationell uppenbarelse. Det var riktigt långt mellan hjortdjuren i 1950-talets skånska jordbrukslandskap.

Eftersom jag numera är en ganska flitig jägare funderar jag ofta över tillgången på vilt; hur och var man kan hitta täta stammar av attraktiva jaktbyten. Och ibland går förstås tankarna tillbaka till min barn- och ungdom. Hur var det egentligen på den tiden? Jag är ju ändå uppväxt på landet där det rimligtvis borde ha funnits en hel del vilt..?
Nja, det var nog inte så värst med den saken. Jag kan knappt påminna mig att jag såg ett enda rådjur när jag var grabb. Älgar? Absolut inte och den magnifika kronhjorten var en sinkadus och en engångsföreteelse. Jag satt vid köksbordet och åt frukost när mormor, som stod vid diskbänken, plötsligt utbrast:
”Nä, vad är det..? En älg?”
Vilket väl visar att inte heller min gamla mormor sett så många hjortdjur i livet. Jag rusade till fönstret och kunde snabbt konstatera att djuret som stod hundra meter ut på åkern var en hjort. Jag hade läst allt om Hjortfot, Den siste mohikanen och andra indianhjältar. Allt som oftast nedlade dessa krigare en hjort och i serietidningarna fanns det gott om bilder på de ståtliga hjortarna. Så visst kände jag igen en hjort när jag såg en. Att det var en kronhjort och inte en sikahjort eller wapitihjort som i indianböckerna förstod jag först långt senare.

Plötsligt stod en ståtlig hjort utanför vårt köksfönster. (Fast den här är plåtad 60 år senare).

Plötsligt stod en ståtlig hjort utanför vårt köksfönster. (Fast den här är plåtad 60 år senare).

Vid den här tiden, i slutet på 1950-talet var kronhjorten nästan utrotad i Sverige. Det fanns bara något hundratal djur, huvudsakligen i djurens kärnområde omkring och söder om Vombsjön. Det var här den så kallade nominatrasen fanns, namngiven av Carl von Linné till Cervus elaphus. Det var vid Vomb kronviltet hade sina brunstplatser och då som nu så vandrade de stora hjortarna iväg efter parningen för att leva enstöringsliv i skogarna uppe i Mellanskåne. Det var säkerligen en av dessa vandringshjortar som poserade utanför vårt köksfönster innan han med ett elegant språng gled över det manshöga staketet kring grannens kohage och i majestätiskt trav försvann bort mot skogen.
Först drygt tio år senare, 1971, inrättades ett kronhjortsreservat i kärnområdet och under följande årtionden kom kronviltet att öka kraftigt. Dessutom har populationen förstärkts med utplantering på olika håll och i dag finns det säkert fler än 15 000 kronvilt i landet, varav minst 5000 i Skåne. Enbart på de 1600 hektar jaktmark Malmö Viltvårdsförening disponerar i Vomb finns det i dag fler än 300 djur. Stammen har ökat kraftigt under senare år, som ett resultat av olika viltvårdsåtgärder och kanske framförallt för att riksväg 11 byggts om och försetts med viltstaket vilket nedbringat antalet trafikdödade hjortar högst markant.
I dag skulle en liten grabb i Onslunda kanske bli förvånad om han fick syn på en kronhjort, men det hade knappast varit någon sensation.

Publicerat i Jakt, Natur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Vart är vi på väg?

– Vart är svenska språket på väg, suckar jag uppgivet och lägger ifrån mig läsplattan på frukostbordet. Att ta del av morgonens nyheter innebär dagligen en allt större påfrestning på det känsliga språkörat.

Om man nu sänkt sig så lågt i det sociala träsket att man börjat använda Facebook och Instagram är man ju rätt van vid den mest hänsynslösa misshandel av svenska språket. Men, de flesta som skriver på Fejan är ju inte proffs, utan alldeles vanliga människor med ett vanligtvis ganska spänt förhållande till sje-ljud, pluralformer och sammanskrivningar. Så jag har lärt mig att rycka på axlarna och tänka att de väl gör så gott de kan. Att försöka påpeka de värsta språkmissarna i flödet brukar bara resultera i att folk blir förbannade och vill kasta ut den kritiske i stället för språkgrodorna.prep
Men när det gäller professionella skribenter tar jag mig friheten att höja rösten en liten smula och säga:
”Men för fan, skärp er!”
Det som fick mej att ta tag i den här lite luggslitna tråden var när jag häromdagen noterade att högt skattade Lena Mellin på Aftonbladet inte kan skilja på ”bredden” och ”brädden”. Hon skrev om den olycksalige SSU-ordförande Botström att han borde se till att hans almanacka ”inte var fylld till bredden”. Tyvärr har jag inget bildbevis, eftersom jag missade att ta en skärmdump och någon tydligen hunnit korrigera misstaget nu. Ni får väl anta att min trovärdighet är större än Mellins kunskaper i svenska…borglig
Tyvärr är Mellin inte ensam i attackerna mot mitt språksinne. Läser Expressen och hittar först en grabb som inte klarar av att välja rätt preposition. Skribenten kallar sig själv ”Slöseriombudsman” och är väl någon sorts halvprofessionell debattskribent. Av en sådan kanske man skulle kunna kräva att han petar in rätt preposition i meningen: ”…för att berätta på vikten av att…”?
I samma tidning hittar jag en artikel av krönikören Malin Roos, som tror att det heter ”borglig”. Må så vara att många radio- och tv-pratare lite lättsinnigt glider över bokstäverna ”er” mitt i ordet, men i tryckt skrift? Inte heller kan fr Roos skylla på ett tillfälligt skrivfel eftersom ordet återkommer två gånger i den ganska korta texten.
Lite av dagens fynd alltså. Just i dag hittade jag inga exempel på misstag vad gäller ”var-vart”, ”sett-sätt” eller ”enda-ända”. Annars är förväxling av dessa ord legio, även bland skribenter som lever på att fästa språket på papper – eller för den delen i min skrivplatta.

Publicerat i Språk | Märkt , , , | 1 kommentar

Inte en kotte som använder skallen?

”Världen vill bedragas, nåväl må hon bli bedragen”, sa Petronius. Han var rådgivare till kejsar Nero i Rom när det gällde lyx och extravagans. Nuförtiden skulle han väl kallats festfixare.

Nio kottar för 199 spänn! Världen vill bedragas.

Nio kottar för 199 spänn! Världen vill bedragas.

Jag kom att tänka på den gode Petronius när jag häromdagen såg en annons för kottar, nio stycken för det facila priset av 199 svenska kronor!
Någonstans i Sverige sitter ägaren till tio tunnland värdelös tallskog och skrattar läppen av sig när han tänker på sin lysande idé: att doppa tallkottar i stearin, packa dem i presentförpackning, döpa rasket till Kotten och kränga dem till korkade stadsbor för 199 kronor.
Uppfinnaren är ju inte helt fel ute – torra tallkottar är utmärkta som braständare och doppade i stearin är de naturligtvis ännu mera effektiva. Se dock till att ha ordentligt drag i skorsten, så att det inte ryker in. Det finns nämligen starka misstankar om att tallkottar avger giftig rök vid förbränningen.
Sedan dess har jag sett ytterligare några annonser om kottar till salu. Dock inte till lika svindlande priser – men ändå! Skogen är full av tallar och tallarna är fulla av kottar. Att plocka ihop några hundra under skogspromenaden är en barnlek. Ja, det kan rentav vara så att barnen tycker det är riktigt kul att samla kottar.
Jag tänker på mitt äldsta barnbarn och hennes vurm för kottesamlande. Stora, små, gamla och murkna, gröna och färska låg de på vår utebord några dagar för att därefter diskret förflyttas till komposten. Herregud, vi har slängt bort en förmögenhet!
Som festfixare åt Nero hade Petronius säkert stiftat närmare bekantskap med mänsklighetens sämre egenskaper. Av hans uttalande att döma hade han också noterat att en av de mera framträdande var den rena, skära dumheten.

Publicerat i Familj, Natur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Där medborgarrätt heter pengar

”Det är en skam, en fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar”, skaldade Verner von Heidenstam. Dikten dök upp i min skalle när jag läste att demokratikämparna drar tillbaka sin begäran om omräkning i USA-valet – på grund av pengabrist.

USA brukar ofta framhållas som något av ett demokratiskt bålverk och dess konstitution som en förebild för andra. Men det är en förebild som börjat få rostfläckar och för varje presidentval framstår det allt tydligare att USA måste skriva om sina vallagar om landet framöver ska ha någon som helst trovärdighet som ledande demokrati.
Tilltron till valet som en demokratisk grundpelare fick sig en allvarlig knäck redan när George W Bush vann över demokraten Al Gore, trots att den senare fick betydligt fler röster. Bush kunde känna sig säker på segern först sedan en domstol avgjort valet.
Samma sak upprepades i årets val, fast kanske i ännu högre grad. Röstsammanräkningen visar att Hillary Clinton fick många, många fler rösten än Donald Trump. Vissa källor uppger att det handlar om så mycket som två miljoner – alltså nästan fyra procent av de avgivna rösterna. Men på grund av det märkliga systemet med elektorsröster kunde Trump ändå vinna rätt klart.

Verners visste att medborgarrätt heter pengar.

Verners visste att medborgarrätt heter pengar.

Väljarna i USA röstar alltså inte fram presidenten direkt. I stället har varje delstat ett fastställt antal elektorer och den kandidat som får flest röster i delstaten kammar hem alla elektorerna – de som sedan utser presidenten. Det blev väldigt jämt mellan Clinton och Trump i flera delstater och i vissa finns det välgrundade misstankar om att allt inte gått riktigt rätt till. Misstankarna stärks av just det faktum att Clinton totalt fick så många fler röster än Trump. Därför har flera opinionsbildare i USA krävt att rösterna ska räknas om i Wisconsin, Michigan och Pennsylvania.
Nu ser det ut att bli omräkning i de två förstnämnda, men inte i Pennsylvania, eftersom en domstol där bestämt att de som ställer kravet måste betala kostnaden för omräkningen, en miljon dollar. Omöjligt, eftersom de klagande är vanliga medborgare med vanliga löner, säger ledaren för det Gröna partiet, Jill Stein som varit drivande i kampanjen.
Så kokade det hela alltså ner till en fråga om pengar. Och det är kanske inte så märkligt i kapitalismens högborg, men visst är det lite tråkigt att medborgarrätt heter pengar.

Publicerat i politik | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Forstmästaren bor i skogen

Någonstans i Tyskland står det en skylt vid vägkanten som pekar in mot skogen: Forstamtkontor. Aha, det är här herr Forstmeister håller till – han som en gång hade en motsvarighet som kallades Forstmästare i Sverige.

Det är kul med språk och trots att jag inte är mångspråkig brukar jag roa mig med att hitta paralleller mellan språken, ord som är lika eller uppenbarligen har samma ursprung.
Nå, tillbaka till det här med forstamt. Även om man inte kan tro det har jag faktiskt läst tyska i skolan. Fast det var bara ett par år i mitten av förra seklet… Nåväl, i skolan fick vi lära oss att skog heter wald på tyska. Fast det kan uppenbarligen heta forst också. Och det är ju inte så himla konstigt, om man betänker att på engelska heter det ju forest. En ynka liten bokstav som skiljer.
Och så det här med forstmästare? Jo, den titeln har faktiskt funnits i Sverige också, även om det väl mest hetat jägmästare här och nu för tiden är den officiella titeln skogsmästare. För övrigt en mer rättvisande titel eftersom skogsmästaren sysslar med skogen och dess skötsel och inte med jakt.
På tal om sådana ord som finns i olika språk så är ju window–vindue–vindöga ett sådant. Engelska, danska och gammalsvenska. Fast under medeltiden hade vi mycket med tyskarna att göra och det var väl då som vi övertog deras fenster för gluggen vi tittar ut genom.
Har ni förresten tänkt på att den röda möllan (Moulin Rouge) i Paris har sin namnmotsvarighet i andra språk? Mill på engelska, mühle på tyska och mölla på sydsvenska. I södra Sverige har vi både vannmöllor och vindmöllor medan man längre upp i landet håller fast vid det urskandinaviska kvarn, som kommer av verbet kvärna, d v s krossa. Fast den moderna varianten av vindmöllor, som producerar watt i stället för mjöl, kallas nog för vindmöllor även uppe i de norra utmarkerna, norr om Osby.
Slutligen en liten nöjsam anekdot om Quebec. Namnet lär ha sitt ursprung i Bohuslän! Quebec är ju en provins och stad i Kanada som är franskspråkig och som i huvudsak koloniserades av fransmän för ett par hundra år sedan. Många av dessa kom från Normandie, där det också finns ett Quebec – namnat av vikingar från Bohuslän som kallade platsen vid den lilla ån för Kvillebäck, precis som byn därhemma. Liksom många andra immigranter (New York, New Hampshire o s v) tog fransmännen med sig det välkända namnet hemifrån.
Jag går inte i god för sanningshalten, men visst är tanken kittlande?

Publicerat i Språk | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Vad är det för fel på hen?

Så har den brutit ut igen: den stora hen-debatten. Riktigt varför vet jag inte. Jag vet bara att debatten antingen verkar vara ett stort missförstånd – eller möjligen ett uttryck för homofobi, vilket i sig också är ett missförstånd.

Med jämna mellanrum dyker det upp i mina sociala medier små protester mot användandet av pronomenet hen. Typ ”I Sverige säger vi hon och han – inte hen”. För det mesta kan inläggen spåras till grumliga homofobiska föreställningar, ibland är det bara okunskap om vad det är för ett ord och hur det kan användas.
Tyvärr förekommer det att även akademiskt bildade personer ger sig till att vilja förbjuda ordet – och då måste jag erkänna att jag ställer mig helt oförstående. Nu senast snurrade en flera år gammal debattartikel ett nytt varv på Facebook och tokskallen som ville skrota (!) ordet hen fick medhåll från en del i övrigt sansade personer.
Under 50 år som yrkesverksam journalist har jag saknat ordet hen. Jag vet inte riktigt hur många gånger jag tvingats till konstruktioner som han/hon, vederbörande eller ovannämnde. För att inte tala om klumpiga omskrivningar, av typen: ”Då hade det redan spikats fast”.
Hen skall i första hand betraktas som ett personligt pronomen, det vill säga likställt med han eller hon, när man inte känner till könet. Men det kan naturligtvis också användas om personer som har en diffus könstillhörighet. Jag kan föreställa mig vilket helvete det måste vara för människor som inte kan identifiera sig själva varken som han eller hon. Då tycker jag det är rätt förmätet av oss andra att förneka dem rätten att beteckna sig som hen.
Så låt folk använda ordet hen – det är ju knappast något som andra lider av.

Publicerat i Media, Språk | Märkt , , | Lämna en kommentar

Familjen Flinta och annat tecknat

Råkade se en snutt av en modern version av Familjen Flinta och kan inte låta bli att göra en liten rapsodi över tecknat i svenskt television.

Barney och Fred Flinta. I svartvitt förstås, vi hade inte färg-tv på 1960-talet.

Barney och Fred Flinta. I svartvitt förstås, vi hade inte färg-tv på 1960-talet.

När jag själv var barn fanns det inte ens regelbundna tv-sändningar och långt mindre några tecknade filmer. Så småningom dök det upp en och annan och en bit in på 1960-talet slog Familjen Flinta ner som ett tappat granitblock i de svenska hemmen. Fred och Wilma, Barney och Betty blev oerhört populära. Folk namngav sina barn efter figurerna i serien och Owe Thörnqvist hamnade på svensktoppen med sin låt Wilma, där refrängen går ”Jabba-dabba-doo, här kommer Wilma…”.
Familjen Flinta tycks för övrigt leva för evigt. Först blev den spelfilm med levande skådisar, sen tecknad serie, sen tecknad film igen…
Men frånsett Familjen Flinta var det tunt med tecknad film i tv-burken. Vilket förstås är förklaringen till att vi fick en alldeles ny jultradition i gamla Sverige när Kalle Anka för första gången började bråka med fågeln i Kalle Ankas jul. Svenska folket var helt enkelt svältfött på tecknad film.
Så där var det länge och jag minns mycket väl hur fascinerade mina barn var av danskarnas ”tegnefilm”. När vi besökte goda vänner i Danmark på 1980-talet satt ungarna klistrade framför tv-n och kollade på film efter film. Tror inte dom minns särskilt mycket av det dom såg – förutom en sak: en film om en vrång kock och en hund. Framförallt fastnade nyckelrepliken: Glem icke sovsen! En mening som har ett evigt liv och som dyker upp i stort sett vid varje familjemiddag.
Sedan dess har mycket förändrats och numera vimlar det av tecknad film i praktiskt taget varenda tv-kanal. Ja, SVT har ju till och med en barnkanal som till stora delar består av tecknat. Jag har en känsla av att man inte behöver ha ”stora tv-paketet” för att kunna se tecknad film dygnet runt.
Vad nu det skulle vara bra för…

Publicerat i Ingen kategori | Märkt , , | Lämna en kommentar