Påfrysning eller underkylt regn?

Underkylt regn, påfrysning, ishalka, blixthalka. Meteorologiska definitioner som blivit var mans egendom och kommit till flitig användning de senaste veckorna. Men det är nog inte många som har klart för sig innebörden av de här orden.
Förr i världen var det bara bönder, fiskare och skogshuggare som brydde sig om väderprognoserna. Min morfar lyssnade noggrant till ”väderrapporten” på radion för att veta när det var läge att så eller hässja höet. Kanske präglad av min uppväxt på den lilla bondgården blev jag tidigt intresserad av väder – och när jag så småningom började försöka fånga havsöringar vid Skånekusten tilltog intresset. I dag kallar jag mig för amatörmeteorolog och har ett väderintresse som jag delar med allt flera. Det har helt enkelt blivit populärt att ha koll på vädret.

Hundratals väderappar
I de smarta telefonernas tidevarv avspeglar det sig också i de allt fler väderappar som finns att ladda ner från AppStore och Google Play. Det handlar om hundratal. Själv håller jag mig helst till de etablerade nationella väderinstituten som SMHI, YR och DMI. Jag säger inte att alla andra väderappar är värdelösa, men väldigt många verkar mest vara tillkomna för att dra in annonspengar till den som ligger bakom.
För att förstå sig på väderprognoser ska man ha klart för sig ett par saker:

  • Väderprognoser är färskvara. De ska helst uppdateras flera gånger per dag och det ska gärna framgå när de är uppdaterade.
  • Väderprognoser blir mera tillförlitliga när de täcker ett större område och man ser dem i stort. Ett smalt band med skurar kan betyda ösregn och skitväder i Helsingborg, medan solen skiner i Landskrona. Det är nästan omöjligt att förutsäga var små lågtryck och band med skurar tar vägen.
  • Ju mer man kan om väder desto lättare är det att tolka prognoserna på rätt sätt och slippa bli överraskad. Jag brukar säga att det är som med handboll: ganska obegripligt om man inte är väl insatt och förstår att titta någon annanstans än där bollen för tillfället befinner sig.

Men nu halkade vi lite vid sidan av spåret – den här bloggposten skulle ju handla om halka och vad som orsakar den. Vi kan väl lämna den vanliga vita varianten, snö, åt sidan och koncentrera oss på olika former av is på vägbanorna. Det kan finnas flera varianter, till exempel smältande snö som frusit till is igen, underkylt regn och påfrysning.

Blixthalka riktigt otäckt
Ett ord som missbrukas och som man borde vara mera försiktig med är blixthalka. Många människor börjar prata om blixthalka så snart som det blir lite halt på vägen, oavsett orsak. Eftersom blixthalka är något riktigt otäckt och något som det finns all anledning att se upp med är det ett begrepp som inte bör missbrukas.
När meteorologerna talar om blixthalka, kallas också ibland den svarta halkan, så menar de vatten som fryser på vägbanor, antingen på grund av underkylt regn eller av påfrysning. Detta är två olika väderfenomen.
Påfrysning är helt enkel när mildare väder följer på en kall period. Om mycket fuktig luft, dimma eller duggregn, kommer i kontakt med vägbanor som fortfarande håller minusgrader fryser det på och bildas en tunn och ofta osynlig ishinna. Det riktigt otäcka med denna är att den kan bildas fläckvis, till exempel i skuggiga partier där solen inte hunnit värma vägbanan till plusgrader.

Otroligt halt
Regn som fryser på är inte detsamma som underkylt regn! Det underkylda är, turligt nog, ganska sällsynt men kan ställa till med en halka som knappt låter sig beskrivas. Underkylt kan bilda ett ispansar på allting, på vägar, gångbanor, bilar, hus, räcken och så vidare. Det blir nästan omöjligt att ta sig fram.
Underkylt regn kan bildas när varm och fuktig luft strömmar in efter en period med kallt väder. Eftersom den kalla luften är tyngre än den varma trycks varmluften upp över den kalla som ligger kvar som en kil. Om det då börjar snöa högt uppe smälter snön till regndroppar när de passerar den varma luften, men kyls av igen när de passerar genom den kalla. Regndropparna kan då kylas till långt under nollpunkten men är fortfarande flytande när de träffar jordytan. Då splittras de och fryser omedelbart till is som lägger sig över allting. Jag har minnen av en gång när det knappt gick att gående ta sig till bilen. Men det gjorde inte så mycket, eftersom de var omöjligt att köra. De som försökte hamnade ofelbart i diket så snart vägen lutade eller vinden tog tag i dem.
Men underkylt regn är, som sagt, turligt nog rätt ovanligt.

Annonser
Publicerat i Väder | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Inte imponerad av Fahlström

Bengt Fahlström, producent och programledare för ikoniska Barnkanalen, har avlidit och hyllas nu som banbrytande och föregångare när det gällde att göra tv för barn. Fast jag kan berätta att alla var inte lika imponerade av Fahlström när det begav sig…
Det sägs ju att man inte ska tala illa om de döda. Varför begriper jag inte, eftersom de ju knappast lider av lite gliringar när de ligger i kistan. Värre i så fall att tala illa om levande som ju kan bli ledsna.
Nåväl, det var en parentes och det här lilla eposet skulle ju handla om när min äldsta dotter mötte ovan nämnde Fahlström. Ett möte som nog inte riktigt utföll som Fahlström hade föreställt sig.
Tösabiten var väl tio år vid det här tillfället och hade redan hunnit lära sig att ifrågasätta auktoriteter och titlar. Så hon var knappast stjärnögt imponerad och blyg när hon fick träffa den kände tv-producenten.
I vår bekantskapskrets ingick Pelle Thörnberg – en journalist som rörde sig fritt mellan olika media, som tidningar, radio och tv. Vid den här tiden extraknäckte Pelle en del vid Malmö-tv och vid något tillfälle skulle han göra något knäck för Fahlströms program Barnkanalen. Pelle undrade om vår dotter Malin ville följa med och se hur det gick till att göra tv.
Det skrivs naturligtvis inte i några nekrologer, men i likhet med många andra kända tv-profiler hade Bengt Fahlström rykte om sig att vara ganska väl medveten om sitt eget värde. Han var så att säga lite dryg. När han nu mötte Pelle och Malin så vände sig tv-ikonen till tioåringen med den retoriska frågan:
– Och du vill förstås ha min autograf?
Varpå Malin förvånat tittade på farbrorn och svarade:
– Nä, vad ska jag med den?
Ett svar som Pelle Thörnberg gömde i sitt hjärta och säkert berättade för en och annan kollega i tv-huset…

Publicerat i Familj, Media | Märkt , , | Lämna en kommentar

Mycket var sämre förr

När man fyller år är det ju rätt naturligt att man tänker tillbaka på åren som gått. Eftersom jag fyllde häromdagen blir det en liten minnesexposé – och nä, det var inte bättre förr.

När jag tänker tillbaka på min barndom är det framförallt den enkla boendestandarden som träder fram på minnets filmduk. Vi hade inte centralvärme, varmvatten, badrum, frys, kylskåp, elspis eller tv. Saker som flertalet svenskar i dag tycker är alldeles självklara.
Eftersom min mor varit ute och slarvat i lite väl unga år kom jag att växa upp hos min mormor och morfar. En rätt vanlig lösning på den tiden när ogifta dottern kom hem med en unge. Så därför tillbringade jag mina barnaår på en liten gård i Onslunda på Österlen.
Det var ett enkelt bygge med ett boningshus av lersten på trästomme. Jag kommer ihåg att när vi skulle ta upp ett valv mellan vardagsrummet och ”salen” så behövdes det bara en slägga och en murhammare för att på någon timma knacka upp ett lagom stort hål.
Boningshuset på kanske 50 kvadratmeter bestod av kök, vardagsrum, finrummet som kallades salen och så en liten kammare bakom köket. Innan jag började skolan sov jag på en hömadrass i utdragssoffan i köket, men när jag blev lite större fick jag flytta ut i kammaren som dock var oeldad och skapligt härdande under vinterhalvåret. Mormor och morfar sov i en utdragssäng i vardagsrummet.
Centralenheten i uppvärmningssystemet var en stor Aga-spis i köket. Den eldades med koks och om den sköttes höll den oss med värme och varmvatten dygnet runt. Ansluten till samma skorstensstock fanns också en kamin i vardagsrummet, som eldades röd när ”salen” skulle värmas upp för där fanns nämligen ingen värmekälla.

Rinnande kallvatten
På 1950-talet var det inte alldeles givet att man hade rinnande vatten inomhus. Jag minns att moster Annie fick nöja sig med en handpump där hon bodde i Lunnarp. Vi hade rinnande vatten vid köksvasken där såväl disk som personlig hygien klarades av. Varmvatten togs från Aga-spisen och blandades med kallvatten i en emaljerad tvättbalja. Någon gång emellanåt värmdes vatten i stora tvättgrytan i brygghuset och så fick man krypa ner i största zinkbaljan. Men det ansågs allmänt att det inte var nyttigt att bada för ofta – man tog bort det skyddande bakterilagret…
Kylskåp och frys hade vi som sagt inte. Maten fick försöka hålla sig kall i skafferiet, vilket förstås var problematiskt under sommaren. När jag kom upp i skolåldern skaffade vi ett frysfack i andelsfrysföreningen inne i byn. Då fick jag ofta ta vägen förbi frysen på vägen hem från skolan för att plocka med någon köttbit till nästa dags middag. Ett uppdrag jag utförde med glädje, speciellt sedan jag upptäckt att den intilliggande mataffären förvarade en del frysvaror, bland glass i ett olåst utrymme i fryshuset.

Utedass bakom stallet
En annan sak som de flesta i dag tar för alldeles självklart är att det finns vattentoalett inomhus. För 60 år sedan var det alls ingen självklarhet, inte ens för de som bodde ”i stan”. Vårt utedass fanns på baksidan av stallet, så strategiskt placerat att när det var dags för tömning behövde man bara öppna luckan bakpå och raka ut innehållet till ”middingakorran” som producerats av gårdens djur.
Vintertid kunde det vara kärvt att blotta de ädla delarna för iskalla vindar på utedasset och då fanns alternativet att dela toalett med djuren. Från min kammare var det bara att kila över vagnslidret, in i stallet och så fanns det en ränna bakom korna där man kunde lämna av överskottet.

Sjörapporten på radio
Reguljära tv-sändningar startade 1956 i Sverige, men det dröjde ytterligare sex-sju år innan vi skaffade tv, så det mesta av min barndomstid fanns det gott om tid att bygga kojor i skogen, tillverka pilbågar, fånga spigg i ån och hitta på en hel del hyss. Jag är inte säker på att vi gick miste om så mycket.
Radio hade vi däremot och eftersom den alltid stod på när vi åt för att morfar skulle höra nyheter, väder och lantbruksnoteringarna så dröjde det inte så värst länge innan den lättlärde gossen hade memorerat alla de exotiska namnen i sjörapporten: Dogger, Fladen, Tyska bukten, Fiskebankarna, Syd Utsira… Sveriges Radio hade en enda kanal på den här tiden och kommersiell radio var förbjuden i lag. I radion var det mest allvarliga män som läste upp nyheter, talade om politik eller vetenskap och läste upp dikter. Någon enstaka timma då och då spelades det grammofonmusik.

Utedass även i stan
Min fru brukar säga att jag växte upp på medeltiden – det har ni säkert hört förut. Och… visst var vi lite efter på den skånska landsbygden, men om man nu tittar alldeles nyktert i kalendern så kan man konstatera att det inte är mer än knappa 60 år sedan de flesta levde på det sätt som skissats ovan. Jag kände i alla fall inte alls att jag var annorlunda eftersom de flesta kompisarna och klasskamraterna hade det ungefär likadant hemma. Och kära hustrun, som växte upp i storstaden Malmö, kan vid närmare eftertanke bekräfta att även hos hennes föräldrar saknades centralvärme, rinnande varmvatten och innetoalett.
Så kära barn – tänk på det nästa gång du sitter på din varma toalett, tvättar händerna i behagligt ljummet vatten och går tillbaka för att inhämta väderrapporten framför tv-apparaten eller datorn. Vi har fått det alldeles förbaskat bra!

Publicerat i Familj | Märkt , , , | 1 kommentar

Stoppa plågsamma språkförsök

Men snälla nån. Kan vi inte sluta att göra oss så löjliga att till och med engelsmännen skrattar åt oss? Sale i stället för rea, Winter festival i stället för Vinterfestival…

Varför inte REA?

Varför inte REA?

– Skäms ni för ert eget språk, undrade min engelske släkting lite försynt när vi gick igenom gallerian. En galleria som var fullsmockad med skyltar på svenska, engelska och (urk) svengelska.
Släktingen pekade på en skylt där det stod ”Sale” och undrade:
– Do you not have a proper swedish word for that?
Jodå, svarade jag och förklarade att vi under många, många årtionden klarat oss alldeles utmärkt med det korta, koncisa och lättbegripliga ”Rea”.
Vad är det för en underlig sjuka som får svenskar att pråla med sina (bristfälliga) kunskaper i engelska? För visst är det så att de flesta i vårt vackra land hjälpligt förstår engelska och att vi i viss mån kan uttrycka oss begripligt på detta språk. Men särskilt bra på det är ju inte svensken i gemen. Är det möjligtvis någon sorts mindervärdeskomplex som får vanligtvis förnuftiga svenskar att vilja visa att de minnsann är världsvana och kan ”spika english”?

Varför inte Vinterfestival?

Varför inte Vinterfestival?

Nä, troligen ligger förklaringen närmare till hands än så och kan enkelt stavas ”reklambyrå”. Ni vet sådana där inrättningar där folk har titlar som AD, CD, Copywriter och Planner. Inte nog med att titlarna är på engelska, kommunikationen på byrån sker till stor del på detta språk. Utan att tänka sig för använder dessa käcka gossar och ärtiga flickor det även när de ska kommunicera med populasen. Då blir det lätt ”Sale” i stället för ”Rea” och ”Winter festival” i stället för ”Vinterfestival”.
Vi är ju några stycken som har känsliga språköron och som far väldigt illa av den här språkmisshandeln – men det är ju ändå mer än 400 år sedan Cervantes lärde oss att det är meningslöst att kämpa mot väderkvarnar. Så det är väl bara att titta åt ett annat håll och svälja förtreten.
Fast den hemska språkblandningen hos Dressman ”Spring NEWS PIMA COTTON TRÖJOR” kan man väl få lov att spreja över?

Kan jag väl få?

Kan jag väl få?

Publicerat i Språk | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Kronhjort utanför köksfönstret

Trots att det är nästan 60 år sedan kan jag fortfarande återkalla bilden av den ståtliga kronhjorten utanför köksfönstret. En sensationell uppenbarelse. Det var riktigt långt mellan hjortdjuren i 1950-talets skånska jordbrukslandskap.

Eftersom jag numera är en ganska flitig jägare funderar jag ofta över tillgången på vilt; hur och var man kan hitta täta stammar av attraktiva jaktbyten. Och ibland går förstås tankarna tillbaka till min barn- och ungdom. Hur var det egentligen på den tiden? Jag är ju ändå uppväxt på landet där det rimligtvis borde ha funnits en hel del vilt..?
Nja, det var nog inte så värst med den saken. Jag kan knappt påminna mig att jag såg ett enda rådjur när jag var grabb. Älgar? Absolut inte och den magnifika kronhjorten var en sinkadus och en engångsföreteelse. Jag satt vid köksbordet och åt frukost när mormor, som stod vid diskbänken, plötsligt utbrast:
”Nä, vad är det..? En älg?”
Vilket väl visar att inte heller min gamla mormor sett så många hjortdjur i livet. Jag rusade till fönstret och kunde snabbt konstatera att djuret som stod hundra meter ut på åkern var en hjort. Jag hade läst allt om Hjortfot, Den siste mohikanen och andra indianhjältar. Allt som oftast nedlade dessa krigare en hjort och i serietidningarna fanns det gott om bilder på de ståtliga hjortarna. Så visst kände jag igen en hjort när jag såg en. Att det var en kronhjort och inte en sikahjort eller wapitihjort som i indianböckerna förstod jag först långt senare.

Plötsligt stod en ståtlig hjort utanför vårt köksfönster. (Fast den här är plåtad 60 år senare).

Plötsligt stod en ståtlig hjort utanför vårt köksfönster. (Fast den här är plåtad 60 år senare).

Vid den här tiden, i slutet på 1950-talet var kronhjorten nästan utrotad i Sverige. Det fanns bara något hundratal djur, huvudsakligen i djurens kärnområde omkring och söder om Vombsjön. Det var här den så kallade nominatrasen fanns, namngiven av Carl von Linné till Cervus elaphus. Det var vid Vomb kronviltet hade sina brunstplatser och då som nu så vandrade de stora hjortarna iväg efter parningen för att leva enstöringsliv i skogarna uppe i Mellanskåne. Det var säkerligen en av dessa vandringshjortar som poserade utanför vårt köksfönster innan han med ett elegant språng gled över det manshöga staketet kring grannens kohage och i majestätiskt trav försvann bort mot skogen.
Först drygt tio år senare, 1971, inrättades ett kronhjortsreservat i kärnområdet och under följande årtionden kom kronviltet att öka kraftigt. Dessutom har populationen förstärkts med utplantering på olika håll och i dag finns det säkert fler än 15 000 kronvilt i landet, varav minst 5000 i Skåne. Enbart på de 1600 hektar jaktmark Malmö Viltvårdsförening disponerar i Vomb finns det i dag fler än 300 djur. Stammen har ökat kraftigt under senare år, som ett resultat av olika viltvårdsåtgärder och kanske framförallt för att riksväg 11 byggts om och försetts med viltstaket vilket nedbringat antalet trafikdödade hjortar högst markant.
I dag skulle en liten grabb i Onslunda kanske bli förvånad om han fick syn på en kronhjort, men det hade knappast varit någon sensation.

Publicerat i Jakt, Natur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Vart är vi på väg?

– Vart är svenska språket på väg, suckar jag uppgivet och lägger ifrån mig läsplattan på frukostbordet. Att ta del av morgonens nyheter innebär dagligen en allt större påfrestning på det känsliga språkörat.

Om man nu sänkt sig så lågt i det sociala träsket att man börjat använda Facebook och Instagram är man ju rätt van vid den mest hänsynslösa misshandel av svenska språket. Men, de flesta som skriver på Fejan är ju inte proffs, utan alldeles vanliga människor med ett vanligtvis ganska spänt förhållande till sje-ljud, pluralformer och sammanskrivningar. Så jag har lärt mig att rycka på axlarna och tänka att de väl gör så gott de kan. Att försöka påpeka de värsta språkmissarna i flödet brukar bara resultera i att folk blir förbannade och vill kasta ut den kritiske i stället för språkgrodorna.prep
Men när det gäller professionella skribenter tar jag mig friheten att höja rösten en liten smula och säga:
”Men för fan, skärp er!”
Det som fick mej att ta tag i den här lite luggslitna tråden var när jag häromdagen noterade att högt skattade Lena Mellin på Aftonbladet inte kan skilja på ”bredden” och ”brädden”. Hon skrev om den olycksalige SSU-ordförande Botström att han borde se till att hans almanacka ”inte var fylld till bredden”. Tyvärr har jag inget bildbevis, eftersom jag missade att ta en skärmdump och någon tydligen hunnit korrigera misstaget nu. Ni får väl anta att min trovärdighet är större än Mellins kunskaper i svenska…borglig
Tyvärr är Mellin inte ensam i attackerna mot mitt språksinne. Läser Expressen och hittar först en grabb som inte klarar av att välja rätt preposition. Skribenten kallar sig själv ”Slöseriombudsman” och är väl någon sorts halvprofessionell debattskribent. Av en sådan kanske man skulle kunna kräva att han petar in rätt preposition i meningen: ”…för att berätta på vikten av att…”?
I samma tidning hittar jag en artikel av krönikören Malin Roos, som tror att det heter ”borglig”. Må så vara att många radio- och tv-pratare lite lättsinnigt glider över bokstäverna ”er” mitt i ordet, men i tryckt skrift? Inte heller kan fr Roos skylla på ett tillfälligt skrivfel eftersom ordet återkommer två gånger i den ganska korta texten.
Lite av dagens fynd alltså. Just i dag hittade jag inga exempel på misstag vad gäller ”var-vart”, ”sett-sätt” eller ”enda-ända”. Annars är förväxling av dessa ord legio, även bland skribenter som lever på att fästa språket på papper – eller för den delen i min skrivplatta.

Publicerat i Språk | Märkt , , , | 1 kommentar

Inte en kotte som använder skallen?

”Världen vill bedragas, nåväl må hon bli bedragen”, sa Petronius. Han var rådgivare till kejsar Nero i Rom när det gällde lyx och extravagans. Nuförtiden skulle han väl kallats festfixare.

Nio kottar för 199 spänn! Världen vill bedragas.

Nio kottar för 199 spänn! Världen vill bedragas.

Jag kom att tänka på den gode Petronius när jag häromdagen såg en annons för kottar, nio stycken för det facila priset av 199 svenska kronor!
Någonstans i Sverige sitter ägaren till tio tunnland värdelös tallskog och skrattar läppen av sig när han tänker på sin lysande idé: att doppa tallkottar i stearin, packa dem i presentförpackning, döpa rasket till Kotten och kränga dem till korkade stadsbor för 199 kronor.
Uppfinnaren är ju inte helt fel ute – torra tallkottar är utmärkta som braständare och doppade i stearin är de naturligtvis ännu mera effektiva. Se dock till att ha ordentligt drag i skorsten, så att det inte ryker in. Det finns nämligen starka misstankar om att tallkottar avger giftig rök vid förbränningen.
Sedan dess har jag sett ytterligare några annonser om kottar till salu. Dock inte till lika svindlande priser – men ändå! Skogen är full av tallar och tallarna är fulla av kottar. Att plocka ihop några hundra under skogspromenaden är en barnlek. Ja, det kan rentav vara så att barnen tycker det är riktigt kul att samla kottar.
Jag tänker på mitt äldsta barnbarn och hennes vurm för kottesamlande. Stora, små, gamla och murkna, gröna och färska låg de på vår utebord några dagar för att därefter diskret förflyttas till komposten. Herregud, vi har slängt bort en förmögenhet!
Som festfixare åt Nero hade Petronius säkert stiftat närmare bekantskap med mänsklighetens sämre egenskaper. Av hans uttalande att döma hade han också noterat att en av de mera framträdande var den rena, skära dumheten.

Publicerat i Familj, Natur | Märkt , , | Lämna en kommentar