Strömlösa är lika med hjälplösa

Det blinkade till ett par gånger, sedan slocknade ljuset – som det brukar göra vid strömavbrott. Inget konstigt med det, jag har upplevt det hundratals gånger. Den stora skillnaden var att vi stod inne på Coop och just skulle checka ut via självskanningen…

Strömavbrott, jaha. Nema problemas så här inne i storstaden Malmö. Det lär väl inte dröja så länge innan strömmen är tillbaka, tänkte jag och hade alldeles rätt. Det dröjde inte mer än tio minuter innan den livgivande elektronvandringen var igång igen. (Sen tog det förstås fem minuter till innan det Windowsbaserade datorsystemet uppdaterat sig så att kassorna gick att använda).
Men det var ändå inte mycket att hetsa upp sig över, speciellt inte för oss som är pensionärer med inga tider att passa och med allt mera ”manana” i sinnet. Dessutom har vi tränat lite på det här med strömavbrott. Sjutton år i torpet på Linderödsåsen lärde oss att inte gnälla så länge strömavbrotten inte drog över två dygn.
Men nu stod vi alltså inne på Coop Jägersro. Hade precis handlat färdigt, skulle skanna de allra sista varorna och så checka ut via en av terminalerna. Det gick förstås inte. Skannern pep övergivet när vi försökte skanna och runt om oss hörde vi samma ljud när andra kunder försökte få sina apparater att samarbeta. Terminalerna slocknade – och det gjorde förstås de manuella kassorna också, så det var ingen mening att gå där heller.
Betalkorten fungerade förstås inte – och jag som nästan aldrig har kontanta pengar, hann jag tänka innan jag insåg att det hade inte hjälpt. Kassapersonalen kommer ju helt enkelt inte in i kassorna när det inte finns ström. De kan inte slå in varorna, de kan inte lägga in pengar, de kan inte ge växel tillbaka.

Man kan åtminstone se till att ha stearinljus hemma.

Det blev en rejäl tankeställare och rätt mycket funderande över hur sårbart vår högteknologiska samhälle blivit – och hur snabbt det har gått. När våra betalkort inte fungerar, när kassaapparaterna är döda – då kan vi inte ens köpa en liter mjölk. Lite mera omfattande strömavbrott så hade mobiltelefonerna också lagt av och vi hade blivit helt isolerade från omvärlden där inne på Coop.
I någon liten ICA-affär ute på landet hade det antagligen gått att handla. Kassörskan hade kunnat räkna ihop varorna för hand och ta betalt i kontanter. Om man är känd i affären hade man antagligen kunnat få kredit om man nu inte hade kontanter. Men i storstan…
Jag har väl lett lite ironiskt åt allt tal om ”preppers” – särskilt som en mig närstående person lagt upp ett försvarlig lager med konserver och annan mat. Men själv har jag under många år sett till att ha en vattendunk, vedspis, gott om stearinljus, batteriradio och åtminstone baslivsmedel hemma.
Med händelserna på Coop i färskt minne är det kanske läge att se över ”prepper-nivån” här hemma. För även om man bor i staden kan det ju hända att vi blir utan ström betydligt längre tid än de 15 minuterna på Coop.

Annonser
Det här inlägget postades i Familj och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s