Moss o grankott på er allesammans

Ni vet ju hur det var förr: jularna var mycket juligare, granen grönare, skinkan fetare – eller hur det nu är Adolphsson & Falk får till det. Fast själv minns jag faktiskt inte så mycket av min barndoms jular. Det som fastnat bäst är utan tvekan Nicke Lilltroll.
Eftersom jag växte upp på den skånska slätten så var julen för det mesta regnig, grå och lerig. Vita jular fanns bara på julkort och kung Bore brukade inte göra sin entré förrän i mitten av januari.
Jul firade vi när det var jul, det vill säga på julafton och så brukade det bli ris a la Malta på juldagen på överbliven risgrynsgröt. Som jag har berättat åtskilliga gånger förut tillbringade jag mina barnaår på ett litet småbruk hos min mormor och morfar. De tillhörde en generation som skaffade många barn, kanske delvis som en försäkring för ålderns höst, delvis beroende på bristande kunskap och förmåga när det gällde preventivmedel.
Mormor hade fött nio barn och dessutom haft ett par fosterbarn, så det brukade bli en hel del folk i det lilla huset när det var dags att fira jul. Inte så att alla barn, ingifta makar och barnbarn dök upp varje jul, men även om bara hälften kom så blev det mer än fullt hus.
Jag har, som sagt, inte så många minnen av själva julfirandet. Julbordet dignade säkerligen även i detta relativt fattiga småbrukarhem, eftersom vi hade slaktat grisen några veckor tidigare. Men matfrosseri brukar inte intressera små gossar i någon större utsträckning.

Lilla radiotrollet Nicke höll oss sällskap på julafton.

Då var det som kom efter allt ätandet desto roligare och mera minnesvärt – gottebordet! Vi var verkligen inte bortskämda med godis på 1950-talet, men till jul vankades det både knäck, kola, chokladpinnar, fikon, dadlar och förstås nötter. Dessutom fanns ofta mandariner – oerhört sällsynt och exklusivt på den tiden.
Julpyntet var väl inte heller så mycket att hurra för. Vi hade någon sorts pappersremsor med tomtebilder som veks ut och ställdes på skåp och hyllor. Adventsstjärna hade vi också och förstås julgran, bestyckad med levande ljus! En gran innehåller massor av terpentin och när granen började torka var den en potentiell brandbomb. Att sätta levande ljus i en sådan var ett oerhört risktagande. Men jag kan bara erinra mig en enda gång när det började brinna i granen. Det släcktes dock snabbt av någon rådig släkting som slängde en bringare vatten på elden.
Nåväl, vem var då Nicke Lilltroll undrar ni förstås? I alla fall ni som inte var med på den tiden. Nicke var ett litet radiotroll som höll oss sällskap i DUX-radion. Det här var ju före TV och Kalle Anka. I stället lyssnade vi på Nicke som återkom med jämna mellanrum under hela dagen. Vi fick följa honom genom storskogen när han drog runt på sin kälke och hjälpte tomten med julklappsutdelningen. Nicke, som hade ett litet rörande talfel, berättade på sitt oefterhärmliga sätt om alla äventyr han var med om. Nickes hälsningsfras var: ”Mossa, mossa på er alla människobarn.” Och när han tog farväl så sa han alltid:
”Moss o grankott på er allesammans”.

Vill ni veta hur det lät när Nicke Lilltroll pratade i radio kan ni klicka på den här länken:
https://www.youtube.com/watch?v=UqdiOLsxii0

Annonser
Det här inlägget postades i Familj och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s