Mycket var sämre förr

När man fyller år är det ju rätt naturligt att man tänker tillbaka på åren som gått. Eftersom jag fyllde häromdagen blir det en liten minnesexposé – och nä, det var inte bättre förr.

När jag tänker tillbaka på min barndom är det framförallt den enkla boendestandarden som träder fram på minnets filmduk. Vi hade inte centralvärme, varmvatten, badrum, frys, kylskåp, elspis eller tv. Saker som flertalet svenskar i dag tycker är alldeles självklara.
Eftersom min mor varit ute och slarvat i lite väl unga år kom jag att växa upp hos min mormor och morfar. En rätt vanlig lösning på den tiden när ogifta dottern kom hem med en unge. Så därför tillbringade jag mina barnaår på en liten gård i Onslunda på Österlen.
Det var ett enkelt bygge med ett boningshus av lersten på trästomme. Jag kommer ihåg att när vi skulle ta upp ett valv mellan vardagsrummet och ”salen” så behövdes det bara en slägga och en murhammare för att på någon timma knacka upp ett lagom stort hål.
Boningshuset på kanske 50 kvadratmeter bestod av kök, vardagsrum, finrummet som kallades salen och så en liten kammare bakom köket. Innan jag började skolan sov jag på en hömadrass i utdragssoffan i köket, men när jag blev lite större fick jag flytta ut i kammaren som dock var oeldad och skapligt härdande under vinterhalvåret. Mormor och morfar sov i en utdragssäng i vardagsrummet.
Centralenheten i uppvärmningssystemet var en stor Aga-spis i köket. Den eldades med koks och om den sköttes höll den oss med värme och varmvatten dygnet runt. Ansluten till samma skorstensstock fanns också en kamin i vardagsrummet, som eldades röd när ”salen” skulle värmas upp för där fanns nämligen ingen värmekälla.

Rinnande kallvatten
På 1950-talet var det inte alldeles givet att man hade rinnande vatten inomhus. Jag minns att moster Annie fick nöja sig med en handpump där hon bodde i Lunnarp. Vi hade rinnande vatten vid köksvasken där såväl disk som personlig hygien klarades av. Varmvatten togs från Aga-spisen och blandades med kallvatten i en emaljerad tvättbalja. Någon gång emellanåt värmdes vatten i stora tvättgrytan i brygghuset och så fick man krypa ner i största zinkbaljan. Men det ansågs allmänt att det inte var nyttigt att bada för ofta – man tog bort det skyddande bakterilagret…
Kylskåp och frys hade vi som sagt inte. Maten fick försöka hålla sig kall i skafferiet, vilket förstås var problematiskt under sommaren. När jag kom upp i skolåldern skaffade vi ett frysfack i andelsfrysföreningen inne i byn. Då fick jag ofta ta vägen förbi frysen på vägen hem från skolan för att plocka med någon köttbit till nästa dags middag. Ett uppdrag jag utförde med glädje, speciellt sedan jag upptäckt att den intilliggande mataffären förvarade en del frysvaror, bland glass i ett olåst utrymme i fryshuset.

Utedass bakom stallet
En annan sak som de flesta i dag tar för alldeles självklart är att det finns vattentoalett inomhus. För 60 år sedan var det alls ingen självklarhet, inte ens för de som bodde ”i stan”. Vårt utedass fanns på baksidan av stallet, så strategiskt placerat att när det var dags för tömning behövde man bara öppna luckan bakpå och raka ut innehållet till ”middingakorran” som producerats av gårdens djur.
Vintertid kunde det vara kärvt att blotta de ädla delarna för iskalla vindar på utedasset och då fanns alternativet att dela toalett med djuren. Från min kammare var det bara att kila över vagnslidret, in i stallet och så fanns det en ränna bakom korna där man kunde lämna av överskottet.

Sjörapporten på radio
Reguljära tv-sändningar startade 1956 i Sverige, men det dröjde ytterligare sex-sju år innan vi skaffade tv, så det mesta av min barndomstid fanns det gott om tid att bygga kojor i skogen, tillverka pilbågar, fånga spigg i ån och hitta på en hel del hyss. Jag är inte säker på att vi gick miste om så mycket.
Radio hade vi däremot och eftersom den alltid stod på när vi åt för att morfar skulle höra nyheter, väder och lantbruksnoteringarna så dröjde det inte så värst länge innan den lättlärde gossen hade memorerat alla de exotiska namnen i sjörapporten: Dogger, Fladen, Tyska bukten, Fiskebankarna, Syd Utsira… Sveriges Radio hade en enda kanal på den här tiden och kommersiell radio var förbjuden i lag. I radion var det mest allvarliga män som läste upp nyheter, talade om politik eller vetenskap och läste upp dikter. Någon enstaka timma då och då spelades det grammofonmusik.

Utedass även i stan
Min fru brukar säga att jag växte upp på medeltiden – det har ni säkert hört förut. Och… visst var vi lite efter på den skånska landsbygden, men om man nu tittar alldeles nyktert i kalendern så kan man konstatera att det inte är mer än knappa 60 år sedan de flesta levde på det sätt som skissats ovan. Jag kände i alla fall inte alls att jag var annorlunda eftersom de flesta kompisarna och klasskamraterna hade det ungefär likadant hemma. Och kära hustrun, som växte upp i storstaden Malmö, kan vid närmare eftertanke bekräfta att även hos hennes föräldrar saknades centralvärme, rinnande varmvatten och innetoalett.
Så kära barn – tänk på det nästa gång du sitter på din varma toalett, tvättar händerna i behagligt ljummet vatten och går tillbaka för att inhämta väderrapporten framför tv-apparaten eller datorn. Vi har fått det alldeles förbaskat bra!

Annonser
Det här inlägget postades i Familj och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Mycket var sämre förr

  1. Sten Ch skriver:

    Känner igen det mesta. Tänker ofta på att vi inte hade skolmat de första åren. Man hade med mackor samt mjölk i en wichyvattensflaska, och vi inmundigade matsäcken sittande i korridoren, under klädhängarna. När jag gick i tvåan började man med skolbespisning. Då fick vi elever röja gympasalen och sätta in bord och stolar så att vi kunde äta skolmaten, som kom med häst och vagn från Linnéskolan. Jag gick på Högboskolan, som låg intill Limhamns kyrka. Mat-tanten hette fru Lindström. När jag inte ville äta upp mina fiskbullar kom hon med sin stora sked, mosade dem och potatisen i såsen och ställde sig bakom mig. Så knep hon ihop min näsa med vänster hand och drog mitt huvud tillbaka, som i en tandläkarstol. Sedan slevade hon in geggan i den öppna munnen med orden:
    – Känner man inte lukten, så känner man inte heller smaken.
    Det var min första lektion i sinnesfysiologi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s