Kronhjort utanför köksfönstret

Trots att det är nästan 60 år sedan kan jag fortfarande återkalla bilden av den ståtliga kronhjorten utanför köksfönstret. En sensationell uppenbarelse. Det var riktigt långt mellan hjortdjuren i 1950-talets skånska jordbrukslandskap.

Eftersom jag numera är en ganska flitig jägare funderar jag ofta över tillgången på vilt; hur och var man kan hitta täta stammar av attraktiva jaktbyten. Och ibland går förstås tankarna tillbaka till min barn- och ungdom. Hur var det egentligen på den tiden? Jag är ju ändå uppväxt på landet där det rimligtvis borde ha funnits en hel del vilt..?
Nja, det var nog inte så värst med den saken. Jag kan knappt påminna mig att jag såg ett enda rådjur när jag var grabb. Älgar? Absolut inte och den magnifika kronhjorten var en sinkadus och en engångsföreteelse. Jag satt vid köksbordet och åt frukost när mormor, som stod vid diskbänken, plötsligt utbrast:
”Nä, vad är det..? En älg?”
Vilket väl visar att inte heller min gamla mormor sett så många hjortdjur i livet. Jag rusade till fönstret och kunde snabbt konstatera att djuret som stod hundra meter ut på åkern var en hjort. Jag hade läst allt om Hjortfot, Den siste mohikanen och andra indianhjältar. Allt som oftast nedlade dessa krigare en hjort och i serietidningarna fanns det gott om bilder på de ståtliga hjortarna. Så visst kände jag igen en hjort när jag såg en. Att det var en kronhjort och inte en sikahjort eller wapitihjort som i indianböckerna förstod jag först långt senare.

Plötsligt stod en ståtlig hjort utanför vårt köksfönster. (Fast den här är plåtad 60 år senare).

Plötsligt stod en ståtlig hjort utanför vårt köksfönster. (Fast den här är plåtad 60 år senare).

Vid den här tiden, i slutet på 1950-talet var kronhjorten nästan utrotad i Sverige. Det fanns bara något hundratal djur, huvudsakligen i djurens kärnområde omkring och söder om Vombsjön. Det var här den så kallade nominatrasen fanns, namngiven av Carl von Linné till Cervus elaphus. Det var vid Vomb kronviltet hade sina brunstplatser och då som nu så vandrade de stora hjortarna iväg efter parningen för att leva enstöringsliv i skogarna uppe i Mellanskåne. Det var säkerligen en av dessa vandringshjortar som poserade utanför vårt köksfönster innan han med ett elegant språng gled över det manshöga staketet kring grannens kohage och i majestätiskt trav försvann bort mot skogen.
Först drygt tio år senare, 1971, inrättades ett kronhjortsreservat i kärnområdet och under följande årtionden kom kronviltet att öka kraftigt. Dessutom har populationen förstärkts med utplantering på olika håll och i dag finns det säkert fler än 15 000 kronvilt i landet, varav minst 5000 i Skåne. Enbart på de 1600 hektar jaktmark Malmö Viltvårdsförening disponerar i Vomb finns det i dag fler än 300 djur. Stammen har ökat kraftigt under senare år, som ett resultat av olika viltvårdsåtgärder och kanske framförallt för att riksväg 11 byggts om och försetts med viltstaket vilket nedbringat antalet trafikdödade hjortar högst markant.
I dag skulle en liten grabb i Onslunda kanske bli förvånad om han fick syn på en kronhjort, men det hade knappast varit någon sensation.

Annonser
Det här inlägget postades i Jakt, Natur och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s