Slå Knut och sätta Felixgubbar

Alltså, i dag borde man ju inte sitta och knappa på datorn. Man borde vara ute och slå Knut hos grannarna – för att i morgon terrorisera dem genom att sätta Felixgubbar, som vi gjorde i min barndom.

Ack, sena tiders barn – nu undrar ni förstås varför vi slog stackars Knut och vad Felixgubbarna var för ena. Det låter ju rent av som om rått våld och småkrim var vanligt när jag växte upp. Fullt så illa var det inte, även om jag misstänker att alla inte tyckte det var så kul med vedträn inkastade i farstun och halmgubbar som föll från taket…
För dryga 50 år sedan var det ingen på skånska landsbygden som hade hört talas om Halloween och det var inte så vanligt med påskkäringar heller. Möjligen gick en och annan gubbe ut i påskanatten och drog av några hagelsmällar mot skyn för att hålla Blåkullaresenärerna på behörigt avstånd. Nej, vi gick inte omkring med hucklen, målade kinder eller med uttryck som ”bus eller godis”.

Vi slog Knut
Våra motsvarigheter var i stället att slå Knut, att sätta Felixgubbar och att sjunga Maj i by. Om vi nu tar det i tur och ordning, så var den 13 januari inte bara dagen då julen skulle kastas ut, man skulle också slå Knut, som ju har namnsdag. Visserligen hade jag en skolkamrat som hette Knut, men inte letade vi rätt på honom för lite gemytlig misshandel – utan i stället kastade vi in vedträn i grannarnas farstu.
Denna tradition har sin grund i att man skulle hjälpa till med att få ut julen. På Knutdagen skulle alla tomtar, vättar och annat skrämmas ur husen och det gjorde man genom att slå i husknutarna, banka och föra oväsen. Så i själva verket ville vi bara vara hjälpsamma när vi kastade in vedträn i grannarnas farstu.

Felixgubbar
Felixgubbarna, var ett sätt att se till så att grannarna inte hade somnat till. Felixgubben var en figur gjord av träpinnar, gamla avlagda kläder och halm. Gubben skulle placeras så att grannarna märkte det – och kunde flytta Felix vidare till nästa gård. Om de inget märkte fick de skämmas om gubben stod kvar morgonen därpå. Vi placerade gärna Felix på utedasset, eller över ytterdörren – och vad jag vet utlöste det inga hjärtattacker, även om det säkert var nära många gånger.
Både när vi slog Knut och satte Felixgubbar hände det att vaksamma grannar fick tag i oss – och såg till så att vi verkligen tog julen med oss från gården i form av det allra sista julgodiset, eller julkakorna.

Maj i by
Några månader senare, när vi sjöng Maj i by på Valborgsmässoafton, var målsättningen definitivt att få godis, frukt eller ägg. Vi sjöng vackert ”God afton om ni hemma är, maj är välkommen..” och fortsatte sedan med några vackra och populära stycken. Om husfolket var tjuriga och inte öppnade dörren kunde den vackra majvisan avslutas med smädesversen:
”Så ligg å sov din gamle stud,
tess krågorna koumma å asa daj ud…”

men det var faktiskt inte så ofta vi behövde ta till den.

Annonser
Det här inlägget postades i Familj och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s