Får man skämta om mordbrand?

Just i dessa dagar, när det pågår en livlig diskussion om vad man egentligen får lov att skämta om, så tänker jag på mina egna skämt om mordbrand. Många gånger har jag åtagit mig att tända brasan eftersom ”jag har det i blodet”.

När det blivit aktuellt att göra upp eld, för att grilla korv i det fria eller få fart på en trilskande spis, har jag ofta hänvisat till mitt påbrå när det gäller att sätta fyr på saker. Ett skämt som fallit platt till marken om det inte åtföljts av en förklaring att jag kan räkna släktskap med den på sin tid riksbekante ”Möllebrännaren”, sedermera bekant som ”Veberödsmannen” i en tv-serie om skånska mord.
Den här släktskapen var sannerligen inget det talades särskilt högt om när jag växte upp hos mormor och morfar. Kanske låg det lite för nära i tiden och för nära i släkten för att kännas komfortabelt. ”Möllebrännaren” var nämligen farbror till min morfar. Men eftersom jag inte riktigt är enig med Bibeln om att ”hemsöka fädrens missgärningar intill tredje och fjärde led”, så ser jag ingen anledning att skämmas över att jag har en kriminaldåre i släkten.

När jag hittade bilden av Martin Svensson blev jag nästan chockad över likheten med min morfar.

När jag hittade bilden av Martin Svensson blev jag nästan chockad över likheten med min morfar.

Rå och hänsynslös
”Möllebrännaren” Martin Svensson var en rå och hänsynslös figur. Han var också mycket manipulativ och lurade/tvingade släktingar och nära vänner att medverka i hans illgärningar. Under en lång följd av år ägnade han sig åt spritsmuggling, försäkringsbedrägerier och våldsbrott. Från det första mordet han begick skulle det dröja 25 år innan polisen slutligen lyckades sätta fast honom.
Martin Svensson var mjölnare, eller möllare som vi säger i Skåne. Dock ingen särskilt framgångsrik sådan och 1902 begick han det första mordet när han slog ihjäl sin närmaste konkurrent och satte eld på hans mölla. Att elda upp möllor skulle sedan bli hans signum. Han var mycket förslagen och försäkringsbolagen reagerade inte. Minst fyra möllor hann Martin bränna ner och få ut försäkringspengar för. Tekniken var att försäkra möllorna högt, sätta fyr på dem och se till att själv ha ett vattentätt alibi. Flera gånger använde han sig av tekniken med ett stort stearinljus som han placerade i en hög med spån. Det tog många timmar innan ljuset brunnit ner och spånen fattat eld. Då var Martin Svensson långt därifrån hos personer som kunde ge honom alibi. Han drog också in sina barn, Selma och Emil i brottsligheten genom att tvinga dem att hjälpa till.

Mördade hushållerskan
Men 1927 brast det hela när Martins hushållerska Emma hotade att anmäla honom för polisen. Han mördade henne, tvingade sonen Emil att hjälpa till och begravde henne i en furudunge i Ilstorp, utanför Sjöbo. En dunge som i folkmun fortfarande kallas ”Emmas fure”. Men nu hade polisen ögonen på honom och inom kort lyckades länsman få sonen Emil att erkänna och peka ut gravplatsen. Först efter många och långa förhör gav Martin Svensson upp och erkände alla brott. För dessa dömdes han till två gånger livstid, men hann inte sitta av mer än sju år innan han dog i en hjärtattack.

Selma kunde trolla
Även dottern Selma, hennes make och sonen Emil dömdes för delaktighet i brotten till flera års fängelsestraff. Selma har jag faktiskt träffat, även om mina minnen av den vänliga tanten är mycket vaga. Jag hade inte ens börjat skolan men minns att det pratades om att tant Selma suttit i fängelse. Vad jag själv säkert minns är att hon kunde trolla. Hon tog en blänkande, vacker enkrona i handen, gjorde några rörelser och vips så var den borta! Ögonblicket senare låg den mitt på bordet och då ”slog” hon den rakt genom bordsskivan, för att sedan fånga den i handen under bordet. Den lille parveln var förstummad och ännu mer förstummad blev han när han fick silverslanten. En liten förmögenhet för en liten grabb i början av 1950-talet.

Skånska mord
Min mor hade en bok som hette ”Möllebrännaren”, men den har tyvärr försvunnit och jag har inte lyckats hitta den på något antikvariat. På 1980-talet gjorde SVT en serie betitlad Skånska mord, där Ernst-Hugo Järegård gör en lysande roll som Martin Svensson. Den har jag på dvd och jag hoppas nästan att min släkting inte var fullt lika rå, vidrig, manipulativ och motbjudande som Ernst-Hugo framställer honom.
Men skämmas för att jag delar dna med ”Möllebrännaren” tänker jag inte göra och jag lovar att inte bli stött om någon skämtar om det.

Annonser
Det här inlägget postades i Familj och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Får man skämta om mordbrand?

  1. Jea skriver:

    Spännande!
    Ska ha koll på ev bok om Möllebrännaren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s