Den bästa chef jag har haft

En dag när jag klev in på redaktionen satt Stikkan och rökte på en stor cigarr. En absurd syn, eftersom denna spartanske man vanligtvis helt avvisade sådana laster. Men det var sådan han var, en överraskningarnas man och den bästa chef jag haft.
Första gången jag träffade Stikkan, eller Stig Johnsson som det stod i prästbetyget, var på sommaren 1979. Vi var på semesterresa genom Blekinge och jag tittade in på Sydöstran för att säga hej till en av tidningens journalister som jag träffat några månader tidigare på en kurs. Vi satt och pratade om ditten och datten när hon plötsligt undrade om jag inte skulle vara intresserad av att börja jobba på Sydöstran? Jag var ju nattredaktör på Ystads Allehanda och nu hade en sådan tjänst blivit ledig hos dem…

Fick jobbet direkt
Tio minuter senare var jag presenterad för redaktionschefen Stikkan och sedan han pejlat min inställning till journalistisk, särskilt lokal sådan, var jobbet mitt. Jobbintervju, löneförhandlingar och sådant var bara en formsak eftersom vi tyckte lika om den viktiga lokala journalistiken. Vi delade åsikten att om det grävs ett hål i gatan i Svängsta så ska tidningen inte bara tala om att det grävts hål, utan också varför och hur länge det ska vara hål.
När jag började som nattchef i november upptäckte jag snabbt att Stikkan var en krävande chef, men också en varm människa som hade förstånd att uppskatta den som skötte sig. Med latmaskar och kverulanter hade Stikkan väldigt kort tålamod. För att använda hans egen vokabulär så gillade han inte ”kärringar”. Dessa varelser kunde vara av olika kön, det var mera deras attityd som störde.
Det var irritationen över ”kärringar” i företagsnämnden som fått Stikkan att tända ovan nämnda cigarr. De hade nämligen föreslagit att hela tidningshuset skulle vara en rökfri miljö. Ett vid denna tid mycket udda förslag och något som Stikkan klassade som ”kärringsnack”. Han tyckte det fanns viktigare saker att bekymra sig om. Som till exempel att referaten från kommunfullmäktige kom in i tid.

Stikkan Johnsson hade en stor själ och ett hjärta som klappade för lokal journalistik.

Stikkan Johnsson hade en stor själ och ett hjärta som klappade för lokal journalistik.

Karlskrona Runt
Men frånsett cigarrepisoden var Stikkan som sagt inte någon lasternas man. Han höll sig i god form och hade så gjort långt innan det blivit på modet att ”jogga”, som det hette på den tiden. Tillfrågad om det var därför han klätt sig i träningsoverall och gympadojor upplyste Stikkan tämligen irriterat:
– Jag joggar inte, jag springer.
Det var antagligen motionsintresset som fick Stikkan att dra igång Karlskrona Runt, en löparstafett som blev en stor och mångårig succé. Ursprungsidén var att företag och föreningar skulle sätta ihop könsmixade stafettlag på tio personer som skulle springa olika långa sträckor. De med dåligt flås, som bloggisten, kunde få nöja sig med en kilometer, medan de hurtigaste, som Stikkan, sprang en halvmil. Tidningen skötte lansering och marknadsföring, men när det gällde det praktiska var Stikkan klok nog att anlita proffs. Korpen och orienteringsklubben tog hand om alla kringarrangemang och tävlingen blev en dundersuccé.

Han älskade ål
Så småningom blev vi mera än arbetskamrater och kom att äta en del middagar hos varandra. Min familj fick också äran att hälsa på i Stikkans ärvda torp Stengrepen, långt uppe i Blekingeskogarna. Till torpet hörde en liten sjö, där det fanns ål och såsom ”fiskeexpert” skulle jag hjälpa Stikkan att fånga dessa läckerheter. Vi satte ett par ryssjor på kvällen, men de var lika tomma på morgonen när vi drog upp dem. Fast jag vet att det hände att Stikkan lyckades fånga en och annan ål. Han tillredde denna delikatess med stor förtjusning och på en fråga om vad han skulle göra om han fick riktigt mycket ål någon gång svarade han:
– Då skulle jag steka dom och sen skulle jag låsa dörren på torpet, inte släppa in en jäkel och äta upp allihop själv.

Stor framgång på Arbetet
Vi blev inte kollegor så många år. Stikkan fick snart erbjudande om att återvända till Arbetet i Malmö där han fick basa över alla lokalredaktionerna. Lokalbevakningen var hans hjärteangelägenhet och han lade ner hela sin själ i jobbet. Läsarna uppskattade också insatsen och i slutet av 1980-talet hade Arbetet gått om Sydsvenskan i upplaga och var Skånes största tidning, mycket tack vare Stikkan.
Han var en man som var full av känslor, lätt kolerisk och jag misstänker att blodtrycket ibland var i högsta laget. Ibland trodde jag att han skulle stupa på sin post. Det gjorde han nu inte, utan fick några år som pensionär innan han i förra månaden tog över jobbet att förse Sankte Per med lokala nyheter till morgonkaffet. Paradiset är att gratulera, men vi som är kvar här på jorden saknar en stor journalist.

Annonser
Det här inlägget postades i Ingen kategori, Media och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s