Hårda höstar, lerjord och sockerbetor

Det kan hampa sig så att man ibland hamnar i den gamla sockermetropolen Arlöv. Varför kan vi lämna därhän, men statyerna på torget väckte minnen…

Sockerfabriken i Arlöv producerade under hundratals år socker till både saft, sylt och till gubbarna som skulle ha en sockerbit till supen. SSA, Svenska Sockerfabriks AB, stod det på sockerpåsar och sockerpaket, ända tills 1997, när någon landsförrädare sålde bruket till danskarna.
Så det känns ju rätt naturligt att ett par betplockare står staty på torget i Arlöv. Jag tänker att det skulle kunna vara en avbild av min mormor och morfar – och jag sveps med av minnena.

Specialverktyg för att lossa tjuriga betor.

Specialverktyg för att lossa tjuriga betor.

Ett par tunnland betor
Under 1950-talet odlade vi faktiskt sockerbetor på det lilla småbruket i Onslunda. I dagens läge hade nog Danisco sugar inte velat veta av en sådan liten leverantör, men på den tiden var även sockerbetor från några få tunnland välkomna till sockerbruket.
Betor var en arbetskrävande gröda. Först skulle de gallras på försommaren, ett slitgöra krypande på knäna. Sedan var det dags att gå med långhackan på sommaren och ta bort det man missat när man gallrade och slutligen på hösten var det dags för upptagning.
Det fanns säkert betupptagningsmaskiner redan på den tiden, men dels var det väl för dyrt att hyra in någon från en maskinstation, dels var arealen i minsta laget för stora maskiner. Nej, vi tog upp betorna för hand och det var ingenting för klenisar, eller för den som skydde regn och blåst.
Betupptagningen försiggick ofta i oktober och november och den som vistats på den skånska slätten vid denna årstid vet att det kan innebära isande vindar och regn på tvären. Dessutom satt betorna ofta förbannat hårt fast i den styva leran och det är därför jag letat fram tecknarpennan och ritat av en ”betgrep”. Ja, det kanske heter något annat, men det var i alla fall vad vi kallade detta redskap som var avsett av lossa tjuriga betor med.

Jag tycker det liknar en vanlig grep.

Jag tycker det liknar en vanlig grep.

Specialverktyg för tjuriga betor
Det var därför jag reagerade lite för statyn med den betupptagande gubben. Redskapet han använder tycker jag mest liknar en vanlig, tretinnad grep, men vi hade ett specialverktyg. Det var format som en beta och tvärpinnen var till för att trampa ner det i den hårda jorden.
Upptagningen gick till så att man gick mellan raderna och drog en beta med varje hand. Sedan lades de upp i en prydlig rad, men betan vänd in mot mitten, så att de två raderna bildade vad som liknade två parenteser, med ett tomrum på en fem-sex meter emellan. Det var alltså så betupptagningen gick till i teorin, men i praktiken satt betjävlarna ofta hårt fast och man fick ha tag i ”betgrepen” för att få loss dem.

När det gick som bäst var det en beta i luften hela tiden.

När det gick som bäst var det en beta i luften hela tiden.

En beta i luften
När vi dragit upp och tillverkat ett antal sådana parenteser kom den som skulle hugga blasten av betan. I vårt fall var det min mormor som hade ett skapligt handlag med betkniven, en huggsabel i miniatyr. Hon fattade om betan med vänster hand, högg loss blasten med ett hårt och snabbt hugg och kastade in betan i mitten så att där snart bildades en liten hög. När hon var klar var högen stor. När det flöt på bra var det en beta i luften mest hela tiden.

Annonser
Det här inlägget postades i Familj, Natur och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s