En mus i brallan

Äntligen kan jag matcha morfars berättelse om råttan i skjortan – nästan åtminstone. Fast en mus i brallan smäller väl inte riktigt lika högt?
När jag var liten och växte upp hos mormor och morfar var den muntliga traditionen fortfarande ett viktigt sätt att förmedla historisk kunskap till barnen.
Det berättades vid köksbordet, vid kaffepauserna i höbärgningen och medan man åkte hästskjuts till affären för att handla mat. Morfar berättade gärna om hur tufft det var när han växte upp. Som till exempel när han som fjortonårig dräng fick nöja sig med ett rum i stallet. En enkel avbalkning, en väggfast koj med halmmadrass och några filtar. Men det var i alla fall varmt där bland alla djuren.
En tidig morgon när han rullade ur sängen och kvickt drog på sig den grova vadmalsskjortan kände han hur något rörde sig på ryggen. Det var en råtta som inrättat sitt nattläger där…
Man ryser, visst gör man? Men det hade jag inte en tanke på när jag kände något som krafsade på baksidan av låret i går. Iklädd full skyddsutrustning och snickarbyxor banade jag mig väg genom knähög kirskål som nedkämpades med motortrimmer. Tog mej på baksidan av benet och försökte känna om något tagit sig upp i byxan. En humla kanske, eller en vårtrött bålgeting? Men jag kunde inte känna något. Tänkte att det var väl en kvist som stuckit upp i det vida byxbenet och fortsatte kampen mot kirskålen.

Fast jag undrar varför han ville upp i mitt byxben?

Fast jag undrar varför han ville upp i mitt byxben?

Det var först en kvart senare – när jag stängt av motorn, lagt ifrån mej trimmern och började kava mig ur kläderna som jag upptäckte inkräktaren. Eftersom kläderna vara fulla med avklippt ogräs bestämde jag mig för att strippa utomhus och när jag klev ur byxorna sprang en liten mus kvickt iväg och gömde sig bakom en hink.
Av någon anledning hade den kommit in i byxbenet, sprungit uppför benet och hittat en plats att hålla sig kvar någonstans i den ganska rymliga byxbaken.
Sensmoralen torde vara att det kan vara klokt att ha stövlar på sig när man vadar fram i kirskål.

Annonser
Det här inlägget postades i Familj, Natur och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s