Vi sopade durken med jänkarna

Jag blev lite förvånad, men också glad, när en gammal fiskekompis ringde häromdagen. Det är säkert tio år sedan vi sist pratades vid, men för 20 år sedan tävlade vi i USA – och sopade durken med jänkarna!
Efter lite inledande katt-och-råtta-lek talade Bert om att det faktiskt var han som ringde upp och garvade sedan gott åt min osäkerhet. Den store malmöpågen har alltid haft nära till skrattet och vi har haft mycket kul ihop. Under 1990-talet turnerade vi land och rike runt på olika trollingtävlingar, jag som arrangör och Bert som tävlande. Det blev även så att vi vid något tillfälle fiskade tillsammans.
I mitten av 1990-talet vann Bert, tillsammans med dansken René Letvad, Swedish Trolling Masters – en fisketävling som Fiskejournalen arrangerade. Förstapriset var, bland annat, att åka över till USA och tävla med de riktiga trollingproffsen i Lake Ontario. Jag följde med som representant för tidningen och kom också att ingå i det skandinaviska teamet. (Trollingfiske går alltså ut på att man släpar fiskedrag efter en motorbåt).

”Hashed potatoes”
Vi inkvarterades i Wilson, en typisk amerikansk småstad där alla hus låg med gaveln mot gatan, hade välskött gräsmatta framför och tidningslåda i form av ett rör.
Hotellet vi bodde på hade en luftkonditionering som lät som ett startande jetplan och serverade inte frukost, så den fick vi inta på långtradarfiket tvärs över gatan. Det såg ut precis som det skulle: väggfasta bord och bänkar i bås, snurrande takfläktar och en stor, svart ”mama” vid stekbordet där man kunde beställa sina ägg precis som man ville ha dem. Det serverades bacon i mängder, tjocka limpskivor och svart kaffe, samt ”hashed potatoes”. Den senare rätten tillverkades på så sätt att när stekpannan var tillräckligt full med stekfett så vältes ett lass med riven potatis ner i smeten… Sedan vi avrundat denna gedigna frukost med pannkakor och lönnsirap var vi redo att gå ut och strypa en tiger…
Vi hade fått stiga upp redan vid fyratiden, vilket inte gjorde så mycket eftersom den dånande luftkonditioneringen ändå höll oss vakna. Alternativet att svettas bort halva vikten i den 35-gradiga hettan bedömdes dock som värre av René och undertecknad som inte hade så mycket att ta av. Men vi skulle vara nere i hamnen redan klockan sex, så det var bara att dra igång.

Tävling för proffs
Tävlingen vi skulle vara med i var ett Pro Am Tournament, alltså en tävling för hel- och halvproffs. Så gott som alla tävlande båtar var sådana som till vardags guidade turister på sjön. Vi hade ju ingen egen båt med oss, så Team Scandinavia fick fiska med captain Dave, en lokal fiskeguide. Det var rätt stora båtar, åtminstone jämfört med dem vi var vana vid – 30-35 fot med ruff och vissa hade flybridge. En intressant detalj var också den minutiösa kontrollen. Före start inspekterades alla fack och sumpar så att vi inte hade någon fisk med ut och dessutom togs en deltagare från varje team och placerades på en annan tävlingsbåt, som kontrollant. Captain Daves ordinarie besättningsman fick alltså klättra över till grannbåten. Häftigast av allt var dock att vinnande team efter tävlingen fick skicka iväg en medlem för kontroll i en lögndetektor. Något som i hög grad roade René, som är polis i Köpenhamn, när han inte är ute och fiskar.

Vi landade alla fiskarna
Ja, vi vann alltså och René blev kollad i lögndetektor. För att göra en lång historia lite kortare kan vi väl konstatera att vår seger berodde på två saker: captain Daves goda lokalkännedom och vårt skandinaviska sätt att drilla krokad fisk. Vi drillar fisken mjukt och försiktigt, amerikanerna lyfter spöet högt och vevar för allt vad de är värda, ofta med resultat att de sliter kroken ur mun på fisken. Typiskt nog undrade vår värsta medtävlare hur många fiskar vi tappat:
”We hooked 25 and boated 8. How many did You lost?”
När vi svarade att vi krokat 12 och landat alla trodde han oss nästan inte…

En krogrunda att minnas
Ja, vi sopade alltså durken med de amerikanska proffsen, fångade full pott båda tävlingsdagarna och vann överlägset. Något som inte förbigick någon i fisketokiga Wilson. Tidningarna skrev spaltkilometer om ”the Scandinavian Vikings” och på kvällen blev det en krogrunda som jag sent kommer att glömma. Varenda människa vi mötte ville bjuda oss på öl eller en drink. När vi kom tillbaka till hotellet öppnade tjejerna baren som de just höll på att stänga. Den natten sov vi gott, trots den vrålande luftkonditioneringen.

Annonser
Det här inlägget postades i Fiske och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s