Nonchalans och dålig service

”Kunden har alltid rätt – hur fel han än har”. Så löd mantrat i servicebranschen på min tid och när jag jobbade i affär skulle vi aldrig kommit på tanken att nonchalera kunderna.

Jag kom att tänka på det här när frugan häromveckan kom hem och berättade hur illa bemött hon hade blivit på ett kondis i Hässleholm. I butiken fanns nämligen även en kompis till det unga butiksbiträdet. De båda var invecklade i en livlig diskussion – och om kunden, min fru, tog biträdet inte minsta notis…

Socialt imkompetenta
Tyvärr är det här inget undantag. Det är ju ett känt faktum att många unga människor av i dag är socialt inkompetenta och denna oförmåga till normalt samspel med andra människor tar de med sig ut i arbetslivet. Att arbetsgivarna accepterar det är däremot mera obegripligt.
Själv arbetade jag, som tonåring i en livsmedelsaffär. Springpojke var väl den mest adekvata benämningen, men tid till annan fick jag också rycka in och betjäna kunder i affären. Min arbetsgivare, som också var min ingifta morbror, präntade noggrant in mantrat om att kunden alltid har rätt. Man skulle aldrig svara kunder negativt. Vi fick aldrig svara nekande om de frågade efter något vi inte hade i affären. Då skulle man i stället säga att det var tillfälligt slut, men att vi naturligtvis kunde skaffa hem det med kort varsel. Mer än en gång fick jag flänga iväg till en annan livsmedelsaffär i byn och köpa saker som vi inte lagerförde.

Historier om kundservice
Troligen har dagens nonchalanta butiksbiträden aldrig fått höra historierna som vi matades med på min tid. En av mina favoriter är den om textilfabrikören Algot Johansson i Borås. Åtminstone äldre läsare torde minnas hans reklamslogan: Säg Algots – det räcker!
Algot Johansson var miljonär och en mycket ansedd man hemma i Borås, men uppenbarligen inte i Stockholm. När den ganska enkelt klädde lille mannen kom in på NK för att köpa en kristallkrona var det därför inget av biträdena som tog någon notis om honom. Till slut tröttnade Algot och gick fram till en av damerna, pekade på en kristallkrona och frågade vad den kostade. Damen ifråga tittade snorkigt på honom och hov upp sin välmodulerade stämma:
– Jaaaa, men se den ligger nog inte riktigt i herrns prisklass…
Varpå Algot lugnt och fint sträckte upp promenadkäppen, tog tag i kristallkronan och drog den i golvet, med kras och krasch. Sedan vände han sig till den förskräckta expediten och sa:
– Nu kanske fröken kan tala om vad den kostar, så ska jag betala både den och en till som ni packar ner till mig.
Förmodligen är historien inte sann, men vi är säkert många som gripits av lust att göra något liknande när vi blivit nonchalant bemötta i en butik. Så se till att beväpna dig med det feta kreditkortet nästa gång du ska ut och köpa kristallkrona.

Annonser
Det här inlägget postades i Familj och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s