Man tror knappt sina ögon

För fem år sedan hade jag aldrig hört talas om Kappadokien. Nu har jag varit där – och det är precis så fantastiskt som resebroschyrerna vill göra gällande.

Munkdalen.

Munkdalen.

Efter en Turkietresa satt vi hemma hos några goda vänner och pratade om upplevelserna, när Torbjörn förde ämnet på tal:
– Ni har inte funderat på att åka till Kappadokien?
– Till Kappa vadå, svarade jag.
Moderna tiders påfund som datorer och internet gör att man snabbt och enkelt kan få fram både text, bilder och film om det mesta här i världen – så efter lite googlande var jag betydligt bättre informerad. Allt sedan dess har det funnits en önskan om att få se detta fantastiska landskap i verkligheten.
Ett världsarv
Kappadokien ligger ungefär mitt i Turkiet och tack vare det unika berglandskapet har det fått status som ett av UNESCO:s världsarv. Bergformationernas ursprung är ett vulkanutbrott för flera miljoner år sedan. Sedan vulkanaskan stelnat bildades en porös bergart, så kallad tuff. Eftersom vulkanaskan var olika koncentrerad har årmiljoners regn och vindar eroderat klipporna, så att det bildats tiotusentals käglor, från några meters höjd, upp till 40-50 meter.

Här bodde munkarna.

Här bodde munkarna.

Människorna som kom till Kappadokien för cirka 12 000 år sedan insåg snabbt att de porösa bergskäglorna var lämpliga som bostäder. Det var relativt enkelt att hacka sig in i berget – och så bildades mängder av byar och små städer, inhuggna i berget.

Fantastiska upplevelser
Efter en bussresa från Alanya, upp över Taurusbergen och över den ändlösa, makalöst trista anatoliska högslätten kom vi fram till staden Nevsehir i Kappadokien. Där stannade vi tre nätter på samma hotell och gjorde utflykter i omgivningen. Förutom utflykter till alla områdets sevärdheter erbjöds det möjlighet att flyga ballong, bada i äkta turkiskt badhus och lite annat kul. Fyra dagar fyllda av upplevelser som blev ännu ett snäpp vassare tack vare übertrevlige och mycket kunnige guiden Jalcin (det ska vara en sån där liten grisknorr på c-et, men jag hittar den inte på tangentbordet).
Vi såg Duvdalen, Munkdalen, kyrkorna i Göreme och mycket mer. När man trodde att man sett allt kom man till något ännu mera fantastisk. I Duvdalen till exempel nöjde sig människorna inte med att hacka ut bostäder till sig själva, de byggde även duvslag i klippblocken. Duvorna var värdefulla för deras försörjning, försåg dem både med kött, ägg och spillning för att gödsla den magra jorden.

Bebodda in på 1960-talet

En av byarna där rester av de gamla klipphusen finns kvar.

En av byarna där rester av de gamla klipphusen finns kvar.

Bostäderna i de porösa klipporna var praktiska på många sätt. När familjen växte var det bara att plocka fram huggmejseln och hacka ut ett extra rum. Bostäderna var dessutom välisolerade tack vare att tuffstenen är porös och innehåller mycket luft. Därför är det kanske inte så konstigt att människorna bodde och levde i de här klipphusen ända in på 1960-talet. Än i dag kan man se klipprum som används som garage, förråd och liknande. Fast då har ingångarna ofta fått moderna portar och man kan se elledningar försvinna in i grottorna.
Vi reste med TSS Travel Service som verkligen kan rekommenderas.

Annonser
Det här inlägget postades i Ingen kategori. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s