Därför har jag sagt upp Skånskan

Öppet brev till chefredaktör Lars J Eriksson och redaktionsledningen vid Skånska Dagbladet.

Ända sedan jag bosatte mig uppe i skogen, nordost om Hörby, har jag prenumererat på Skånska Dagbladet. Men nu är det slut. Jag har sagt upp tidningen – och om Du orkar läsa ska jag förklara varför.
Jag har vuxit upp med en lokaltidning – en av Sveriges bästa, Ystads Allehanda. Så snart jag lärt mig läsa ägnade jag en god stund varje dag åt tidningen – och det var inte bara Rasmus Nalle och Mandrake som engagerade.

Så småningom hamnade jag på andra sidan tryckpressarna och blev själv den som skrev och bestämde om vad som skulle stå i tidningen. Under resans gång lärde jag mig att det finns ingen viktigare uppgift för lokaltidningen än att informera om vad som händer och sker i det lilla, nära samhället. Till min äldsta dotter, som så småningom kom att kliva i mina utgångna redaktörstofflor, har jag många gånger sagt:
”Lokaltidningen ska inte bara tala om ATT de har grävt hål i gatan, utan också VARFÖR och HUR LÄNGE det ska vara hål i gatan.”
I dagens mediesamhälle finns alla stora nyheter snabbt och enkelt tillgängliga. Om jag vill veta vad som händer i Syrien, hur matcherna slutar i NHL eller varför stockholmarna bråkar om Bromma kan jag välja mellan radio, tv eller internet som informationsbärare.
Men om jag vill veta vem som för tillfället har övertaget i slagsmålet inom Hörbymoderaterna, hur det går med uppfräschningen av Skånes djurpark eller om det blir någon julkonsert i Södra Rörums kyrka i år är jag hänvisad till lokaltidningen.

Tyvärr finns det inte längre någon lokaltidning för oss här i mellersta Skåne. Sedan tidningen med detta namn, Mellersta Skåne, köptes upp av Skånska Dagbladet har det bara gått utför med lokaljournalistiken. När jag började prenumerera på Skånskan, i början av 2000-talet, fanns det fortfarande en redaktion i Hörby. Men den drogs in och nu förväntas några fåtaliga stackars reportrar i Eslöv veta allt om vad som händer i Hörby.Det är naturligtvis omöjligt och resultatet blir en allt sämre lokaltidning.
Jag förstår att det är svårt att få ekonomin att gå ihop när allt färre prenumererar eller köper tidningen. Men jag tror att det är helt fel väg att gå när man väljer att spara in på det lokala materialet. Det är just inom den lokala journalistiken som Skånskan har en chans att hävda sig. På riks- och utrikesarenan har denna lilla panter (?) ingen chans.
Jag är helt på det klara med att Skånskans ledning inte kommer att bry sig ett dugg om vad en pensionerad gammal murvel tycker – men jag försöker ändå ge Er ett gott råd:
Släpp stortidningsambitionerna. Satsa på den lokala journalistiken, så har Ni kanske en chans att överleva ett tag till.

Jag är, som sagt, övertygad om att Skånskans ledning inte kommer att bry sig om vad jag tycker. Tidningsledning och ägarrepresentanter har under det senaste året med all önskvärd tydlighet visat sitt förakt för läsarna och de journalister som försöker sköta sitt jobb – att granska och bevaka de lokala makthavarna. Er hantering av krisen på koncerntidningen Norra Skåne och av den grävande journalisten Berit Önell, för tankarna mera till feodalherrar än till de demokratins hedersvakter som ni borde vara.

För en man som levt ett helt liv i tidningsvärlden och som har mer trycksvärta än blod i ådrorna blir det inte lätt att klara sig utan papperstidningen till morgonkaffet. Men Ni har tyvärr inte gett mig något val.

Svenne Andersson
Journalist och landsortsbo

Annonser
Det här inlägget postades i Media och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s