Fylla moppe – är det tio?

Jag var nog inte elva fyllda när jag lärde mig köra moped. Visserligen nådde jag inte upp till sadeln – men vem har sagt att man måste sitta för att köra moppe? Det gick bra att stå på tramporna.

Jo, du läste rätt i ingressen här ovan: ”stå på tramporna”. På den tiden hade nämligen den mopeda evolutionen kommit till det stadium då mopederna på allvar började skilja ut sig från cyklarna – men fortfarande hade trampor och kunde trampas som en vanlig cykel.

En röd Örnen

En Örnen med kilremsdrivning, frikoppling och fjädrande framgaffel var toppmodern 1958.

En Örnen med kilremsdrivning, frikoppling och fjädrande framgaffel var toppmodern 1958.

Morfar hade köpt en Örnen, vackert röd, försedd med nymodigheten kilrem och tillverkad på Hedbergs maskinfabrik i Malmö. Tidigare generationer mopeder, eller snarare cyklar med hjälpmotor, drevs oftast med en gummirulle som låg mot hjulet. Örnen var mera förfinad, den hade en kraftigare ram än en cykel, den hade bensintank där man väntar sig att den ska vara och motorn satt under ramen. Därtill försedd med gashandtag, frikoppling och handbroms. Och som sagt ett drivhjul på motorn som via en kilrem drev runt ett betydligt större hjul som var fastsatt i ekrarna på bakhjulet.

Cyklade igång mopeden
Jag hade ju lärt mig att cykla ett par år tidigare, så det dröjde inte länge innan jag tjatade mig till att få ”ta en cykeltur” på morfars moped. När man väl fått upp farten var det bara att släppa kopplingen så surrade Pilot-motorn igång. Och det går, som sagt, bra att stå på tramporna och köra. Så pass bra att jag ganska snabbt utvecklades till en liten mopedligist.
Om det var med morfars goda minne (det var det nog inte) kommer jag inte ihåg, men ganska snart bar det av in till byn där man kunde köra runt och terra folk som hoppades på lugn och ro under kvällen.

Polisen kom
Det var både spännande och riskabelt. I byn fanns nämligen lagens långa arm som satt fast på den tämligen omfångsrike konstapeln Olofsson. Nu var det inte Olofsson som tog fast mig, utan en av två rödhåriga tvillingar som tydligen tyckte det var fel att elva-tolv-åringar for omkring på moped.
Polisen Olofsson kom farande i uniform och tjänsteärende, hade ett allvarligt samtal med morfar och sedan blev det slut på mopedåkandet – för ett tag i alla fall. Ganska snart skulle jag växla upp till en 98-kubikare, men det berättade jag ju i förra bloggposten.

Annonser
Det här inlägget postades i Familj, Trafik och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s