Mercan som försvann

Den gamla Mercedesen var väl ingen drömbil precis, men den tjänade mig troget i flera år. Och så förde den tur med sig – genom att ha vett att krocka med rätt bil när den gav sig ut på egna äventyr…

En skön gammal dam som visade sig ha en viss faiblesse för äventyr.

En skön gammal dam som visade sig ha en viss faiblesse för äventyr.

Som jag berättade i förra blogginlägget hamnade den gamla Mercedesen hos min gode vän, bilfixaren och tusenkonstnären Percy i Glemmingebro. Han spolade bort motoroljan ur bromssystemet, bytte läckande packningar och fyllde på med frisk bromsvätska. När han var klar köpte jag bilen av honom för en anständig penning. Den drygt tio år gamla bilen var ingen drömbil. Det var en Mercedes 190, alltså en basmodell som inte var särskilt lyxig. Men den var rymlig, pålitlig och bekväm. Eftersom vi bodde på landet och jobbade på olika håll behövde vi två bilar för att få livspusslet att gå ihop. (Även om vi då inte visste att det handlade just om ett livspussel).

Använde inte handbromsen
På grund av diverse omständigheter hamnade vi så småningom som inneboende hos min gamla mormor i Tomelilla och där fick vår fyraåriga dotter börja på någon sorts barntimmar i Röda skolan i Tomelilla. En dag hade jag troligen lite väl bråttom när jag skulle hämta henne och parkerade uppe i backen på Rosencrantzgatan. Grundat på bittra erfarenheter med fastfrysta handbromsvajrar på mina första bilar hade jag vant mig av med att dra till handbromsen. Jag brukade i stället lägga bilen i växel. Men den här dagen gick det väl, som sagt, lite fort…
Kort sagt, när jag hämtat dotera och vi kom ut på gatan igen var bilen borta. Övertygad om min egen förträfflighet trodde jag först att någon stulit den, men så gick det upp vad som hänt. Mercan hade gett sig ut på upptäcktsfärd. Den hade rullat några hundra meter, nerför backen, korsat Långgatan utan missöden och slutligen kysst en Volvo lite väl kärvänligt i akterkastellet.

Osannolik tur
Eftersom bilarna på den tiden var försedda med rejäla stötfångare blev väl skadorna inte så omfattande, men Volvon hade fått lite bucklor och repor. Som ansvarsfull medborgare satte jag en lapp med mitt telefonnummer under Volvons vindrutetorkare innan jag backade bort och åkte hem. Det var med en viss bävan jag tog emot telefonsamtalet på kvällen.
Men – ibland har man mera tur än man förtjänar. Det visade sig att Volvoägaren jobbade på ett försäkringsbolag och sedan han mottagit mina översvallande ursäkter lovade han att ordna upp saken, utan att det skulle kosta mej en krona. Det gjorde han och glad blev jag.
Om du tittar in igen om några dagar lovar jag att berätta lite om Mercans vägegenskaper – eller snarare brist på sådana.

Annonser
Det här inlägget postades i Familj, Trafik och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s