Vi sjöng bättre förr

Jag rattar bilen mellan Höör och Stockamöllan. Ur högtalarna strömmar en rostig Johnny Cash och jag sitter och tänker på kung Harald Blåtand och att vi sjöng bättre förr.
Efter en tids avhållsamhet är jag åter fast i Spotifyträsket. Eftersom detta sammanfaller med en uppgraderad stereomaskin i nya bilen har det blivit en hel del musiklyssnande under färd på de skånska vägarna. Tack vare den gamle vikingakungen som gömmer sig i min Iphone fattar bilstereon alldeles på egen hand att nu ska det lyssnas på countrymusik som hämtats från Spotify. Helt fantastisk, om ni frågar en yngling som var med på den tiden när Sveriges radios enda kanal spelade en timmas ”grammofonmusik” då och då.

Det sjungs mindre
Men det finns faktiskt en avigsida med den lättillgängliga musiken. Snickaren på taket visslar inte längre Kväsarevalsen, städerskan på sjukhuset gnolar inte på ”Augustin” medan hon svabbar golvet och själv sjunger jag inte ”Möte i monsunen” på väg till ICA-affären. Snickaren har släpat med sig en ”byggradio” upp på taket, städerskan har vita pluggar i öronen och själv har jag som sagt ett tekniskt musikunderverk i bilen.
Det sjöngs mycket mer – och troligen också bättre – förr i tiden. Jag behöver inte koppla på fjärrsökaren när jag tittar bakåt för att minnas min äldsta dotter, stökande med disken och sjungande på någon Gessle-hit. Det var faktiskt vanligt att folk sjöng, eller visslade, medan de arbetade. Vissa yrkeskategorier mer än andra, men man kunde mötas av en glad trudelutt lite varstans. Evert Taube har visserligen placerat sin glade bagare i San Rem och det är möjligt att italienare sjöng ännu mera på jobbet, men jag är säker på att även svenska bagare i stort utsträckning tog sig ton.

Sången tystnade för gott
Tyvärr avtog sjungandet i takt med att musiklyssnandet blev enklare och mera lättillgängligt. Det började med små bärbara bandspelare, som hade det ursvenska namnet ”freestyle” i Sverige och walkman i resten av världen och fortsatte med bärbara CD-spelare. Nådastöten för det allmänna sjungande var Ipod och andra små mp3-spelare. Då blev det så enkelt och billigt att bära med sig musiken att sången tystnade för gott.

Runorna H och B blev symbolen för Bluetooth, svårare var det inte.

Runorna H och B blev symbolen för Bluetooth, svårare var det inte.

Fotnot: Skälet till att Harald Blåtand fick ge namn åt den trådlösa tekniken är att de ingenjörer vid Ericsson som utvecklade den var mycket intresserade av vikingatiden. Kung Harald anses ha varit en skicklig förhandlare och duktig på att få folk att lyssna – därför hedrades han när den nya tekniken skulle namnges. Symbolen för Bluetooth är för övrigt en stilisering av runorna för H och B.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Ingen kategori och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s