Envis som en svinalort

Förmodligen händer det att dagens unga föräldrar förmanar sina barn med ”skrattar bäst som skrattar sist” – men det är nog utomordentligt sällsynt att de beskriver någon som ”envis som en svinalort…”.
Jag har inga vetenskapliga belägg för det, bara en allmän känsla av att ordspråk och talesätt var mycket vanligare inslag i konversationen för 50 år sedan, än vad det är i dag. Jag kan se min barndom som en vandring genom en allé av kloka sentenser, oftast avsedda att inpränta livets allmänna förhållningsregler i ynglingen.

Ålderdomligt språk
Jag växte upp hos min mormor och morfar. Två personer födda i förrförra seklet, alltså på 1800-talet och med en ordförråd som i hög grad präglades av ett ålderdomligt, skånskt bondesamhälle. Visst var det även vanligt med allmänt förekommande ordspråk, som:
”Bra karl reder sig själv.”
”Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli”.
”Bättre stämma i bäcken än i ån” och liknande, men det som jag minns bäst är förstås de märgfulla sentenser som hade förankring i den skånska leran.
Till denna kategori hör förstås det som nämndes i ingressen, morfars beteckning på någon som var riktigt enveten:
”Envis som en svinalort, får han inte åka så hänger han vid hjulet”. En utsaga som bäst förstås av den som någon gång satt tofflan i en svinskit och vet hur svår den kan vara att bli av med.

Om kvällspissning och annat
Andra guldkorn från morfars moraliska förråd:
”Det är sorgligt att höra löss hosta, för de har så trånga bröst”.
”Den late förlyfter sig hellre än han går två gånger.”
”Det är så dags att pissa till kvälls när natten är halvgången”.
Han kunde också vara pedagogisk när något skulle utföras:
”Ingen ser hur fort det är gjort, men alla ser hur väl det är gjort”.
Och så fick man förstås höra ett och annat visdomsord om man på tonåringars vis satt och hängde på armbågarna:
”Nya hus behöver inga stöttor”.
Mormor var lite mildare och inte lika märgfull i språket, men hade även hon många talesätt som framförallt handlade om att man inte skulle bära sig illa åt, eller förhäva sig:
”Tomma tunnor skramlar mest”.
”Det börjar med en knappenål och slutar med en silverskål”.
”Många bäckar små gör en stor å”.
”När katten är borta dansar råttorna på bordet”.
”Det har varit i säck innan det kom i påse”.
”Vill man bli fin får man lida pin”.

Obegriplig dialekt
Tilläggas ska förstås att allt detta uttalades på en gammaldags, sydskånsk dialekt som är mycket svår att återge i skrift och även om jag skulle lyckas med detta skulle inte många läsare förstå någonting alls.

Annonser
Det här inlägget postades i Familj, Språk och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s