Guds lilla målgård

– Oj, vad du kan mycket om handboll, sa frissan och avbröt saxattacken i pur häpenhet.
Mycket, tja – om man har tillbringat tio yrkesår i Ystad där handboll inte är idrott utan religion, lär man sig ju ett och annat om stegfel, mittsexor och räknefel.

Även den som inte är så handbollsintresserad kanske har lagt märke till att det pågår ett handbolls-EM i grannlandet Danmark. Dagen före frisörsbesöket hade Sverige bankat skiten ur Montenegro, så handbollshumöret var i topp. Frissan Sophia är allmänt idrottsintresserad och undrade förstås om jag sett matchen?
– Självklart, svarade jag och gav mig till att dissekera för- och nackdelar med det svenska laget, gjorde lite historiska återblickar och siade lite om framtiden för det nuvarande, unga handbollslandslaget. Det var väl där nånstans som Sophia lyfte saxen och kommenterade mina kunskaper om handboll.

Sportjournalist på YA
Jag gjorde mina hundår som sportjournalist på Ystads Allehanda mellan 1965 och 1969. (Jag återvände senare till brottsplatsen, men då som allmänreporter utan skyldighet att hålla reda exakt hur herrar handbollsspelare mådde varje sekund). Andra halvan av 1960-talet var en framgångsperiod för den ena av Ystads båda handbollsklubbar, Ystads IF. Den andra klubben var IFK Ystad och i folkmun benämndes de båda ”di vide”, respektive ”di röe”, efter färgen på matchtröjorna. Ibland kämpade de mot varandra i samma serie, men oftast var Ystads IF lite vassare och spelade i allsvenskan.
Ystads IF började med handboll redan 1929 och 1936 fick man tillgång till en ny arena, ”Bollhallen” som blev över efter Fritidsutställningen det året. Den byggdes som restaurang, men blev sedan idrottshall – dock med lite för små mått för att uppfylla de nya krav som Handbollsförbundet fastställde på 1950-talet. Det blev för Ystadklubbarna att söka dispens, år efter år, och det fick de också, ända tills nya Österporthallen stod klar 1974.

Fördel Ystad
De intima måtten gjorde att det blev ett fruktansvärt tryck i ”Bollen” när en fullsatt hall hejade på Ystad. Mer än ett motståndarlag muttrade om att hemmahallen gav Ystadlagen minst fem bollars fördel. När det var riktigt mycket folk satte man ut extra bänkar nere på planen, längs sidolinjen. Där ville gärna de riktiga entusiasterna, fiskargubbarna från Revhusen, sitta så att de kom så nära spelarna som möjligt. Att en och annan kontrande motståndarspelare stod på öronen på grund av en utsträckt stödkäpp är säkert bara elakt förtal…

Gud och målgården
Och hunnen så här långt undrar förstås läsaren hur det var med Gud och målgården, vilket omtalas i rubriken. Jo, det var den gudabenådade Ystadkåsören Sigurd ”Tehå” Thomasson som berättade episoden i ett kåseri:
Femårige Anton, som hade en handbollstokig far, hade för första gången fått följa med mor till Mariakyrkan och ställd inför altarringen hov ynglingen upp sin röst och undrade:
”Moer, vaffor har Gud en sån liden målgår?”.
(För bloggens utländska läsare ska vi kanske förklara att Anton undrade varför Gud hade så liten målgård. I handbollshallen hade Anton ju lärt sig att det ska vara sex meter från linjen till målet och det är det inte många altarringar som kommer upp i.)

Annonser
Det här inlägget postades i Media, Sport. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s