Hur jag blev en ”mythbuster”

Ni vet väl att man ska ha träkol i stövlarna om man riskerar att möta en grävling? Eftersom den biter tills det krasar. Eller att Coca Cola löser även de mest fastrostade bultar? Inte..?

Genom hela livet lever vi med myterna. Somliga är så uppenbara att vi bara skrattar åt dom, eller rycker på axlarna. Men vill vi verkligen vara utan dem – de stora, mysiga myterna som bildar så fina underlag när vi ska vara sällskapliga och konversera?
För visst är det sant att Ingrid Bergman aldrig sa: ”Play it again, Sam” i Casablanca – men hon borde ju för tusan ha gjort det! Vissa myter vill vi inte vara utan och därför kan författaren Åke Persson inte räkna med att bli odelat älskad när han klampar fram som en elefant i en porslinsbutik och krossar myter så att skärvorna yr. Först med boken 101 historia myter och nu med Berömda sista ord. Vårt liv blir ju lite fattigare, utan de bästa myterna.

Flugan som satte fantasin i rörelse.

Flugan som satte fantasin i rörelse.

Själv har jag faktiskt lyckats ta livet av en populär och i fiskekretsar omhuldad myt. Det handlar om en berömd laxfluga, kallad Chillimps. Den uppfanns att tre sportfiskelegendarer; Rolf Vilhelmsson, Olle Törnblom och Sven O Hallman. Efter ett antal kvällsgroggar på anrika hotell Walhalla i Mörrum beslöt de sig för att binda en räkliknande fluga för åns laxar. Fjädrarna från ett påskris som stod på bordet utgjorde grundmaterialet, tillsammans med en rakborste och nagellack samt ”… några strån från en rödhårig servistris stubb”, som Vilhelmsson beskrev skapelsen.
Det där med ”stubb” och ”rödhårig servitris” var en kombination som missupfattades och satte fantasin i rörelse hos många sportfiskepojkar och det fnissades förtjust vid älvkanter och bindstäd. Missförståndet ledde till nattliga räder med trimsaxen mot fruar och flickvänner.
Jag hade förstås hört det där, men aldrig reflekterat närmare kring saken när jag många, många år senare intervjuade sportfiskenestorn Sven O Hallman i samband med hans 80-årsdag. Hallman var en god berättare och så småningom kom vi förstås in på Mörrumsån, Walhalla och Chillimps. Han berättade hur man försökt göra en räkimitation, en ”shrimp”, men eftersom den inte blev särskilt bra bestämde man sig för att uttala det på pidgin-engelska, ”Chillimps”. (Pidginengelska är den sorts förvanskade engelska som, åtminstone förr, talades i kinesiska hamnstäder). Hallman räknade upp vad man använt till flugan och kom till: ”några trådar från servitrisens stubb – ja, alltså hennes underkjol”!
Då tändes det en liten liljeholmare under kalufsen på reportern, som redan då var gammal nog att veta att kvinnorna förr hade en stubb, en kraftig underkjol, ofta av ylle. En röd sådan fick alltså bidra med några trådar till Chillimpsen.
När jag någon månad senare publicerade artikeln kunde jag alltså avliva den kittlande myten – men kan inte påminna mig att någon har tackat mig för den saken!

Annonser
Det här inlägget postades i Fiske och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s