Hälge och en massa andra älgar

En älg är en älg – fast inte i Nordamerika för där heter den moose. Och absolut inte elk, för det är en hjort – namngiven av invandrade engelsmän som aldrig sett en älg och helt enkelt tog fel.
På måndag smäller det i de sydsvenska skogarna. Älgjakten börjar i Götaland och Svealand. Norrlänningarna har redan varit ute efter älgarna en dryg månad. Dom måste starta tidigare för att vara säkra på att hinna, innan snön blir för djup. Till alla naturkramares förtret är det nämligen så att vi måste lägga omkull cirka 100 000 älgar i Sverige varje år. Annars skulle det snabbt uppstå en massa olägenheter, som stora skogsskador, betesbrist, ökande viltolyckor och svältdöden för många älgar. Men även om svenska jägare fyller licenserna och skjuter alla lovliga älgar (utom Hälge förstås, som alltid klarar sig), så traskar den runt nånstans mellan 250 000 och 300 000 älgar i de svenska skogarna framåt vårkanten.
Älgen, Alces alces, är det största hjortdjuret i Sverige. Arten är spridd över norra Ryssland, Skandinavien och Nordamerika. Fast amerikanerna har som sagt haft lite svårt att hantera namnfrågan. Älgen var sedan länge försvunnen från brittiska öarna, när engelsmännen tog sig över Atlanten, fick syn på ett storvuxet hjortdjur och utbrast:
”Oh Lord, this must be an elk”.
Det var det ju inte, utan i stället en wapitihjort, en storvuxen hjort som är släkt med vår kronhjort och numret större än denna. Men det felaktiga namnet fick fäste och när det sedan dök upp riktiga älgar blev invandrarna lite konfunderade: Vad kalla dessa djur? Lösningen blev att man lånade indianernas namn på djuret, moose.
En moose är alltså samma art som vår älg, men blir ofta lite större. Vilket måhända har genetiska orsaker, eller kanske fenomenet att storleken ökar med breddgraden är ännu mera utpräglat i det tuffa klimatet i norra USA och Kanada? Att älgarna blir större ju längre norrut man kommer är ett ostridigt faktum, även i Sverige. Våra skånska älgar kan inte alls mäta sig med släktingarna i Norrbotten. Forskarna har länge trott att det är genetiskt betingat, att det naturliga urvalet gynnat stora djur i det bistra klimatet – men på senare tid har man börjat fundera över om det helt enkelt är så att älgmaten är mera näringsrik i norra Sverige. Hur som helst så väger en stilig, skånsk älgtjur 400 pannor, medan den norrländske kusinen kan lägga på drygt 100 till. Älgkorna är oftast cirka 100 kilo lättare än tjurarna. Annars kan det faktiskt vara svårt att se skillnaden på könen frampå vintern när tjuren tappat sina horn. Älgkon har ljusa insidor på låren, en ljus rand som går ända upp på skinkorna.

En ung älgtjur som håller på att utveckla skovelhorn, ännu täckta med basthud.

En ung älgtjur som håller på att utveckla skovelhorn, ännu täckta med basthud.

Så länge hornen sitter kvar är det förstås lätt att se vad som är tjur och vad som är ko. Älgtjurar kan ha två olika typer av horn: skovelhorn och stånghorn. De utbredda skovlarna med taggar längst ut är vanligast, men en del tjurar har stånghorn, mera lika kronhjortens, under hela livet. Hornen fälls i regel i januari-februari och nästan genast börjar nya växa ut, täckta med näringsrik basthud som fejas bort inför brunsten på hösten.
Älgarna lever ett ganska enstörigt liv, utom under brunsten då tjuren söker upp så många kor han hinner med. Det gäller att han har känsla för timing, eftersom kon bara är brunstig under ett enda dygn. (Hälge har usel timing i sin kontakt med det andra könet och det är därför han aldrig får till det med Gullan.)
Kalvarna föds sedan fram i maj-juni. De växer snabbt och väger i oktober-november redan över 100 kilo. Nödvändigt för att klara bantningskosten under vintern. Kalven följer sin mor fram till i april-maj nästa år, när den kärleksfulla modern plötsligt blir tvär och aggressiv. En ny kalv är på väg och fjolingen måste motas bort. Älgkor får oftast en kalv, men dubbelkalv är inte helt ovanligt.
Älgen är ett spännande djur – och viktig för jakten. För många svenska jägare är jakt synonymt med älgjakt. Personligen är jag inte så intresserad. Dels för att veckolånga jakter kan bli mördande trista och händelsefattiga, dels för att jag mycket hellre fyller frysen med välsmakande hjortkött än det ganska tråkiga och smaklösa älgköttet.

Annonser
Det här inlägget postades i Jakt, Natur och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s