För lite Bajdoff i svensk fotboll

Sitter och slötittar på en småtråkig landskamp i fotboll och tänker att det är för lite Bajdoff i svensk fotboll nuförtiden. För lite Bajdoff och för mycket Mikael Lustig, Kim Källström och Zlatan Ibrahimovic.

Det är säkert de förbannade tv-apparaternas fel – det också. Men visst var det mera märg och must i forna svenska fotbollslandslag, när spelarna hette saker som Nacka, Bebben och Julle?
Under min ungdom och uppväxt var det inte många fotbollsspelare, eller andra idrottare för den delen, som tilltalades med de namn deras ömma moder utfunderat. Det formligen vimlade av Nicke, Bempa, Stigen, Garvis, Öland och så vidare. Det stolta blågula lag som tog VM-silver i fotboll 1958 innehöll bland annat Julle, Bajdoff, Greven och Nacka.
Skälet var kanske att det helt enkelt var mera populärt med smeknamn på den tiden, men troligen också att radioreportrarna inte hann uttala långa och krångliga namn. Zlatan Ibrahimovic hade ju hunnit med två finter, en väggpassning och avslutande skott, innan farbror Sven hunnit säga halva hans namn. Därför anammades tacksam de smeknamn som tilldelats spelarna, ofta baserade på födelesort eller helt enkelt en avledning av prästbetygets förnamn.
Dagens TV-reportrar behöver ju inte hela tiden tala om vem som har bollen, eller vem som passar till vem och kan därför hinna säga Alexander Kacaniklic, även om det går undan på vänsterkanten. Inte mycket att gnälla för egentligen – men lite tråkigare blir det ju.

Annonser
Det här inlägget postades i Sport och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s