Skitdåligt försvar mot vildsvinen

De vilda svinen bökar vidare – och förslagen för att hindra deras framfart blir allt mera bisarra. Konstigast hittills är idén att sprida björnskit i villaträdgårdarna för att avskräcka grisarna.

Det tar bara någon timme för en grisflock att ställa till det så här.

Det tar bara någon timme för en grisflock att ställa till det så här.

Allt sedan vildsvinen återintroducerades i den svenska faunan på 1970-talet har det höjts röster som varnat för att deras beteende kan bli ett samhällsproblem. Grisar älskar att böka i jorden. Där hittar de skalbaggar, maskar, larver, rötter och annat godis. De är dessutom riktigt effektiva när det gäller att vända grässvålen upp och ner. En flock på tio vildsvin kan på en natt totalfördärva en gräsmatta och ställa till stor skada på bondens vall.
På 1970-talet var de vilda svinen i Sverige något hundratal, men arten har en mycket hög reproduktionstakt och i dag anger försiktiga beräkningar att stammen vuxit till minst
150 000 individer. En vuxen sugga kan få sju-åtta kultingar åt gången och hondjuren blir könsmogna redan efter ett år. Om det inte vore för stränga vintrar, trafikdöd, sjukdomar och viss mänsklig predation skulle ett vildsvinspar på tre år kunna bli upphov till en flock på flera hundra djur!
I takt med att vildsvinen blir allt fler utsträcker de sitt födosök allt mera. De är naturligt skygga djur som helst håller till i täta skogar och vassar, men när det börjar bli ont om mat där dyker de upp på fälten och ända in i villaträdgårdarna. Det är till exempel fallet i Höör, där de vandaliserat den ena gräsmattan efter den andra. Kommunen har försökt med fällor utan resultat och det är svårt att skjuta inne bland villorna. Ett desperat kommunalråd kom med förslaget att man skulle placera ut spillning från rovdjur för att doften skulle skrämma bort grisarna. Förklaringen till den bisarra idén kan möjligen sökas i det förhållandet att kommunalrådet ifråga har en bakgrund som ”aromaterapeut”.
Jag tror inte alls att björn- eller vargskit skrämmer grisarna. Dagens grisar har aldrig mött en björn eller varg och förknippar inte på något sätt deras spillning med fara. Grisarna är bara rädda för sånt som de lärt sig kan vara farligt, som t ex bilar eller människor.
Nej, ska vi få någon ordning på vildsvinsproblemen tror jag vi ska blicka söderut, mot Tyskland. Under senare år har jag bilat mycket i norra Tyskland och trots att där finns väldigt mycket vildsvin (fler än i Sverige), har jag sett väldigt lite spår efter dem på åkrarna. Skälet är att tyskarna sedan många år har en helt annan teknik i sin förvaltning. Jägare och jordbrukare samarbetar enligt följande modell: man skiljer noga på foderplats och åtelplats, man utfodrar långt inne i skogen och man har mängder av jakttorn i åkerkanten. Så fort grisarna försöker ge sig ut på åkern smäller det. De smarta djuren lär sig snabbt att skogen är en trygg och bra plats, med gott om mat – medan åkern är en farlig plats där man riskerar att bli skjuten.

Annonser
Det här inlägget postades i Jakt, Natur och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s