Djurens överlägsna sinnen

Om det inte varit för vår stora och välutvecklade hjärna är det väl frågan om människan över huvud taget hade existerat? När det gäller de flesta andra färdigheter är vi ju duktigt underlägsna merparten av djuren.

Som de flesta av mina bloggläsare väl förstått är jag jägare och funderar en hel del kring möjligheten att få något med mig hem från Dianas stigar. Det är nämligen inte så alldeles lätt att överlista de vilda djuren – så det kan vara en god idé att koppla på tankemaskinen, innan man ger sig ut i skogen.

"Ursäkta, är det någon där?" Grisar ser rätt dåligt.

”Ursäkta, är det någon där?” Grisar ser rätt dåligt, men dom har ett fantastiskt luktsinne.

Den vanligaste jaktform jag bedriver är vaktjakt efter hjort, rådjur och vildsvin. Alltså en typ av jakt där det gäller att få syn på djuret och hinna skjuta, innan det har fattat att jag finns där. En inte alldeles lätt uppgift, eftersom djurens sinnen är överlägsna våra. Både hjortdjur och vildsvin har otroligt mycket bättre hörsel än vad vi har och deras luktsinne spelar liksom i en helt annan division. När det gäller synen så ser kronhjort och dovhjort ganska bra, rådjuren ser sämre och grisarna ser riktigt dåligt.
Ett bra exempel på grisarnas luktsinne fick jag av chefen på Jägareförbunets vilthägn i Agusa, Jöns-Lennart Andersson. När jag var där på vildsvinskurs tipsade Jöns-Lennart oss om ett trevligt litet test man kan göra vid sin vildsvinsåtel.
”Ta en spett, driv ner det i marken så långt du kan och så strör du ner några majskorn. Stampa till – och jag garanterar att grisarna kommer att gräva upp majsen.”
Jag har provat det där och det stämmer.
Människor har, således, mycket sämre luktsinne och hörsel än djuren vi jagar och när det gäller synen så är skillnaden inte så rasande stor. Vi måste alltså använda den enda tillgång vi har som är vassare än djurens – hjärnan.
Det gör vi genom att kamouflera oss så att vi inte syns, att sätta oss i höga jakttorn så att våra doftspår förs iväg över huvudena på viltet och genom att uppträda tyst och försiktigt. Viktigast av allt är att tänka på vindriktningen. Går man mot vinden kan man komma mycket nära djuren. Själv har jag roat mig med att smyga både på bökande vildsvin och på betande rådjur. Stannar du blixtsnabbt och står stilla när djuren tittar upp kan du komma mycket nära innan de upptäcker dej.
Djuren är ju, med förlov sagt, inte så smarta. De saknar förmågan till logiskt tänkande och kopplar inte omedelbart ihop en visselsignal med fara. Med vår större hjärna kan vi utnyttja detta faktum och få stopp på djur som kommer lite väl fort förbi passet. En visselsignal får nästan vilken hjort som helst att stanna upp, se sig omkring och försöka lista ut var ljudet kommer ifrån. Några sekunders ödesdiger tvekan som ger jägaren gott om tid.
Tilläggas skall dock att detta knep inte fungerar på vildsvin. Visslar du på grisen så ökar den farten. Man ska inte överdriva och påstå att vildsvin är lika kloka som människor – men nog är de bra mycket smartare än dovhjortar…

Annonser
Det här inlägget postades i Jakt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s