Bra pass – och dåliga

Det finns jägare som alltid hamnar på ”generalpasset” och så finns det dom som alltid har otur och får skitpass. Vilket inte alls beror på lottningsmetod eller jaktledarens kortkonster – utan bara på jägarens egen personlighet.

Vissa jägare får ofta chansen att skjuta – andra kommer aldrig till skott. Jag har roat mig med att göra karikatyrer av de vanligaste typerna.

Vi kan väl börja med dom som ofta står med blodiga nävar vid slaktboden efter jakten:
Smygaren: Han bär camodress och ansiktsmask. Han smyger fram till passet och stannar flera gånger och kikarspanar. Han plockar fram grejorna och laddar så tyst han bara kan, gärna med en filt över bössan. Han bestämmer sig varifrån viltet sannolikt kommer och sedan tittar han ditåt – hela tiden. Därefter sitter han så stilla det bara går och när djuren kommit fram smyger han upp bössan, sedan han bestämt vilket djur som ska skjutas.
Prickskytten: Han är inte så extremt noga med att hålla sig dold, men å andra sidan är han beredd att skjuta på djur i rörelse. Han har övat så mycket att han vet att han kan fälla en springande hjort på 80 meter, eller en stillastående på 150 meter. Han är säker på sin egen förmåga och tvekar aldrig om han får minsta lilla chans.

Så har vi den andra sorten, och dom är fler. Det är dom som ofta hörs klaga över oturen att dra ”dåliga” pass dit djuren aldrig kommer. Eller att ljuset var för svagt, att hållet var för långt eller att det var för mycket buskar ivägen.
Entusiasten: Han brakar fram som en terrängbil genom skogen; ”nu jävlar ska det jagas”. Han studsar upp i tornet, slänger upp bössan till axeln och provsiktar i olika riktningar. Han står gärna upp i tornet, ”för att få överblick” och kollar hela tiden i olika riktningar. Han tror att han kan få syn på djuren innan de ser honom…
Fikaren: Det finns väl inget som smakar bättre än en kopp kaffe i Guds fria natur? Fikaren har en tung ryggsäck med sig till passet. Termoslocket gnekar högljutt, plastlocket på mackeburken ger efter med ett ”plopp” och så knackar han hål på äggskalet med skeden. En doft av kaffe, leverpastej, kokta ägg och ansjovis sprider sig över skogen. Och visst kan man väl unna sig en liten cigarill på maten? Jag undrar varför han besvärade sig med att släpa med bössan?
Den oumbärlige: Han har en viktig position på jobbet. Ingenting kan beslutas utan att man först frågar honom – han måste vara tillgänglig. Därför har han två mobiltelefoner med ut på passet, en som han kan prata i och en som han, under samtalets gång, kan surfa in och kolla leveransläget med. Medan han sitter där, med blicken klistrad på Iphonen och hörseln koncentrerad på den han pratar med passerar en flock på tio dovhjortar 50 meter från tornet. Han ser dom aldrig…
Pessimisten: Han har aldrig skjutit något – och är övertygad om att han aldrig kommer att skjuta något heller. Därför tar han med sig fickradio, smarttelefon och matsäck ut på passet – för att ha något att göra medan han sitter av dom där timmarna. När samma hjortflock som nyss passerad ”Den oumbärliges” pass kommer släntrande förbi ser inte heller han dem. Han spelar Wordfeud med barnbarnet.

Fotnot: Jag har genomgående skrivit ”han” i den här texten. Det beror inte på några fördomar, utan enbart på det trista faktum att det mest är män som jagar. Den dag vi har fler än tio procent kvinnor på våra jakter ska jag ändra formuleringarna.

Annonser
Det här inlägget postades i Jakt, Natur och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s