Spisar jag mött 5: Härdsmältan

Medan vintervindarna ven runt knuten kurade vi vid hemmets härd och eldade så att vi smälte ner kaffetermosen. Rena, rama härdsmältan…

Jag har tidigare berättat om vårt dragiga, gamla skogstorp i Attarp. Enkla brädväggar, nästan ingen isolering och otäta fönster. Det var så dragigt att jag skaldade så här, när jag totade ihop Attarpsvisan:
”…och när östan runt knuten viner,
får vi hålla i våra gardiner.”
Tidvis bodde vi permanent i Attarp, men för det mesta fungerade det som sommartorp, semesterbostad eller helgtillflykt. Eftersom kåken läckte värme som ett såll fanns det inga möjligheter att hålla varmt mellan våra helgvistelser. Elmätaren hade förmodligen övervarvat om vi låtit elelementen stå på när vi var borta. Nä, på fredagskvällen när vi kom ut var det duktigt nerkylt. Det blev till att elda allt vad tygen (i detta fallet spisarna) höll.
Rikligt med torr ved i spisen, öppna spjäll och snart rusade rökgaserna tjutande genom kaminrör och skorsten. Vi eldade så att kondensen rann på skorstensstocken och så att gnistorna stod som en kvast ur skorstenen. Medan kaminen blev allt hetare drog vi fram soffbord och stolar så nära spisen vi tordes, svepte in oss i filtar och satte oss för att avnjuta det nylagade kaffet.
Det var först när vi skulle ha påtår som jag upptäckte att kaffetermosen såg lite lustig, nästan vissen, ut. Den hade stått för nära den glödröda kaminen och plasten hade stillsamt smält ner. Den var inte obrukbar, men märkligt skev och blev ett kärt minne.

Annonser
Det här inlägget postades i Familj och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s