Spisar jag mött 4: Dödsmaskinen

Kraftfulla påstötningar från en suktande läsarskara har fått mig att inse att jag måste fortsätta den bejublade odyssén i spisarnas värld. I dag ska jag berätta om en spis som kunde blivit den sista jag mött.

Det här hände sig på den tiden när vi hyrde en gammal bondgård, i Attarp, en obefintlig by i skogen söder om Tyringe. Gården hade en spis i varje rum, men ingen annan uppvärmning. Vi satte in något elelement, men det räckte inte långt för att hålla värmen i det dragiga och otäta boningshuset, när kvicksilvret började krypa under nollan.
Ville man hålla värmen hela natten, så gällde det också att hålla fyr i åtminstone en spis och då satsade vi på spisen i vardagsrummet, som var en rejält stor kamin som rymde mycket ved och som vi murat om med eldfast tegel på insidan. Företaget vi hyrde gården av drev också en såg, som bland annat sågad sliprar för järnvägen. Av de kraftiga bokstockarna blev det fina ändbitar som vi fick köpa för en billig penning. Torr, prima bokved har ett mycket högt brännvärde och passar utmärkt för långsam eldning. Det gällde att få dem att ligga och ”mälta” som min svärfar uttryckte saken. Det gällde bara att justera både tillufts- och rökgasspjäll på rätt sätt…
Den här spisen hade även en lucka som var upphängd i överkant och lutade nedåt – vilket räddade livet på oss. Jag vaknade, mitt i natten, av dova dunsar. Ganska omtumlad och illamående lyckades jag ta mig ur sängen, in i det angränsande vardagsrummet och möttes av en tjock, stinkande brandrök. Jag kom lagom för att se hur luckan åkte upp, när en ny laddning med rökgaser tändes, för att sedan slå igen med en smäll. Jag hade vridit åt skorstensspjället för hårt, innan vi gick till sängs. När rökstocken svalnade av försvann draget, rökgaserna samlades i spisen och ”puffade” ut genom luckan när de antändes.
Det var naturligtvis bara att öppna alla dörrar och fönster och vädra ut. Det blev svinkallt, men det kan man ju stå ut med när man just undvikit att dö i kolmonoxidförgiftning. Det kändes rätt skönt när vi någon halvtimma senare kunde krypa ner i sängen och värma varandra, min fru, min lilla dotter och jag.

Annonser
Det här inlägget postades i Familj och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s