Spisar jag mött 3: Tvärdraget

För att brinna bra ska en spis matas med torr ved, ha en lagom vid skorsten – och vara tät. Intagsluften ska komma till eldstaden och rökgaserna åka ut genom skorstenen. Köksspisen i det gamla torpet i Småland var inte tät…

Någon gång på 1970-talet hängde vi med kollegan och vännen Monica till hennes mödernegård i Småland. Släkten hade mycket skog och en antal gårdar och hus. Ett av dem var ett gammalt torp där vi skulle tillbringa helgen.
Torpet såg ut som småländska torp brukar göra – man väntade sig nästan att få se Bullerbybarnen komma traskande nere på vägen. Jag minns inte om det var vår eller höst, men det var i alla fall inte högsommar och om vi inte ville frysa på natten så handlade det om att få fyr i köksspisen. Det var en vanlig, inmurad ”ringaspis” av gjutjärn. Den hade kanske varit bra en gång i tiden, men omild eldning och tidens tand hade förvandlat den till något som knappt kunde anses vara en fungerande spis.
Monica meddelade att den nog kunde vara svår att få fyr i, men att jag gärna fick försöka. Vi skojade ju ofta om att jag hade ärftligt påbrå för att få fyr på nästan vad som helst. Bland mina förfäder finns nämligen en riksbekant mordbrännare…
Nu var det kanske inte de ärftliga talangerna som var avgörande, men jag hade blivit rätt duktig på att få fyr i spisar. Så jag satte igång precis allt som man ska göra: jag tände ett par tidningssidor i sotluckan för att blåsa bort kall luft från rökstocken, jag tryckte in bra med tidningspapper i eldstaden, jag såg till att ha massor med torr och fin spinkeved – men likt förbaskat så rök det in något alldeles förfärligt. Spisen var helt enkelt sned, vind, skev och upprostad. Det läckte luft och rökgaser överallt, både in och ut. Det blev till att öppna alla fönster i torpet, börja om från början och så på det igen. Till slut fick jag fyr i spiseländet, men då var jag både arg, svettig och halvt rökförgiftad.

Fotnot:
Förutom spiseländet så är det en annan sak vi minns från den här resan. När vi kom upp till huvudgården för att presenteras för Monicas mormor, (ja, hon såg ut precis som Linus-Ida), undrade hon om vi kom från Lund?
– Nej, inte riktigt, svarade jag. Vi kommer från Ystad.
Det lilla tanten skrattade så tårarna tillrade och det dröjde en bra stund innan Monica fick förklarat för mig att torpet med den eländiga spisen hette Lund och att mormodern undrade om vi varit där först.

Annonser
Det här inlägget postades i Familj och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Spisar jag mött 3: Tvärdraget

  1. Ping: Spisar jag mött 7: Vikingen | Yttersta gränsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s