Spisar jag mött 2: Tältkaminen

Livet i fält behöver faktiskt inte vara alls illa – om man har en bra kokgrupp, ett rymligt tält, torr ved och duktigt med torr halm. Samt en eldvakt som inte somnar…

Jag gjorde lumpen vid P7 i Ystad och när vi inte vände klack på regementets stora grusplan var vi ofta ute och lekte krig på Hammars backar eller uppe på Revinge-fältet. Till Hammars backar blev det för det mesta dagsutfärder, medan turerna till Revinge oftast varade flera dagar och då blev det förläggning i tält.
Vårt pansarvärnskompani var indelat i fyra plutoner och vår pluton i två troppar om vardera cirka 15, mestadels ganska motvilliga soldater. Eftersom jag var gruppchef för tredje gruppen så blev jag automatiskt troppchef och den som fick den stora äran att göra upp vaktlistor och eldvaktlistor för vårt 20-mannatält. En grannlaga uppgift som oftast resulterade i att man blev ovän med alla, eftersom de allra flesta ville ha första passet på kvällen, eller möjligen sista på morgonen.
På grund av befälets morbida förtjustning i kvällstjänstgöring och därtill nattliga eldöverfall, så rådde konstant sömnbrist bland gossarna. Efter några månader i lumpen behärskade de flesta konsten att somna omedelbart, om så sittande eller halvliggande. Av lätt förståeliga skäl var det inte kul att behöva kravla sig ur halmen klockan två på natten för att sitta eldvakt. Vi försökte ofta ordna det så att den som stått som vaktpost fick ta eldvakten därefter – han var ju åtminstone vaken när han började. Gjorde man tvärtom betydde det oftast en insomnad eldvakt och en slocknad spis.
Tältspisen var inget underverk av effektivitet. Det var, i stort sett, en plåtlåda som monterades direkt i skorstenen. Den hade en rist i botten och matades med vedträn uppifrån. Stoppade man i ofta kunde man nästan få den att glöda, men det var inte rekommendabelt eftersom det ofta hängde strumpor, kläder och annat brännbart till tork på ställningen ovanför. Dessutom fanns risken att någon pissnödig, halvsovande kompis kom åt kaminen när han skulle ut och lätta sig.
Våta plagg som hängdes på tork ovanför spisen droppade ofta ner och förtätade den redan tämligen intima atmosfären i tältet. Doften av vått ylle, i kombination med 15 unga män som grävt skyttegravar så svetten lackat, matats med grovbröd och ärtsoppa och inte tvättat sig på tre-fyra dar är inget jag rekommenderar för folk med känsligt luktsinne.
Men hade vi rest tältet ordentligt, grävt ner ”kjolen” som fanns runtom och spridit ut tjockt med halm, så behövdes inget mer än torr ved och en vaken eldvakt för att hålla värmen i tältet, även om det var många minusgrader utanför tältduken.

Annonser
Det här inlägget postades i Familj, Natur och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s