Spisar jag mött 1: Aga

Häromdagen när jag knölade in tidningspapper i eldstaden och fyrade på i vår köksspis, så kom jag att tänka på spisar jag mött på min livsvandring. Det har blivit några stycken – och somliga har fastnat i minnet.

Enligt familjelegenden så satte ett av mina allra första spismöten rejäla spår. Själv minns jag inget av händelsen, men det kan möjligen förklaras av att jag var knappt tre år gammal eller också av att jag har förträngt det hela. I alla händelser tycks jag ha tagit mig för att krama om den rödeldade kaminen i vardagsrummet vid ett julfirande med släkten. Det blev inga bestående men, men man kan ju ändå tycka att incidenten borde ha avskräckt mig från vidare umgänge med spisar. Alls icke – i stället har jag under åren utvecklat ett varmt (!) förhållande till flera olika spisar.
I Onslunda 39, där jag växte upp hos mormor och morfar, värmdes huset med ved och koks. Det fanns kamin i vardagsrummet och i köket tronade Agan, ingenjören Gustaf Daléns fantastiska uppfinning som av många fortfarande anses vara världens mest energieffektiva spis. Gustaf Dalén, som också uppfann Aga-fyren, hade konstruerat en spis där rökgaserna gick i många kringelkrokar så att de lämnade ifrån sig det mesta av värmen, innan de försvann ut i skorstenen. Den ursprungliga Aga-spisen, så även vår, eldades med koks som var en restprodukt från gasverken, där man utvunnit gas ur stenkol. Vi förvarade den dammande och smutsiga koksen i ett uthus och det var min uppgift att fylla på kokshämtaren med jämna mellanrum.

På skyddslocken över plattorna kunde man sitta och torka efter dagens vedermödor.

På skyddslocken över plattorna kunde man sitta och torka efter dagens vedermödor.

Det var inget betungande uppdrag eftersom Aga-spisen, med alla sin sinnrika ventiler och spjäll, var så energisnål att den oftast bara behövde fyllas på en gång per dygn och sedan höll den en jämn och fin värme hela tiden. Eftersom det även fanns en inbyggd varmvattenberedare hade vi alltid varmt vatten i köket, en liten lyx på den tiden.
Mina starkaste minnen av Agan är när jag, blöt och frusen efter att ha besökt diverse diken och vattenpölar på hemväg från skolan, satt uppkrupen på spisen och resonerade med mormor om livets glädjeämnen och besvärligheter. Agan hade nämligen ett par isolerande lock som kunde fälla ner över plattorna och dessa gick utmärkt att sitta och värma sig på.
På den tiden var den svenska Aga-spisen ingen lyxartikel, utan ganska vanlig även i enkla bondehem. I dag är det radikalt annorlunda. Tillverkningen har flyttats till England och spisen är numera mycket dyr. Den kan fås i ett otal olika varianter, för olika slags bränsle och med flera olika typer av hällar och ugnar. Grundkonstruktionen är fortfarande densamma och den kan fortfarande värma upp ett helt hus med ett minimum av bränsleförbrukning.

Fotonot: Aga står för Aktiebolaget Gasaccumulator, det företag där Gustaf Dalén började som utvecklingsingenjör och slutade som VD.

Annonser
Det här inlägget postades i Familj och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Spisar jag mött 1: Aga

  1. marius sørensen skriver:

    hvem har sådan en aga spise til salg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s