Jo, folk går på det!

Suckar och förvisar ännu ett e-postmeddelande, typ ”du har vunnit 86 miljoner”, till datorns papperskorg. Går folk verkligen på sånt? Ja, det gör folk!

Adressen till min jobbmejl är tämligen offentlig, den finns på tusentals ställen på internet. Därför utsätts den naturligtvis för en störtflod av spam och skräpmejl. Skräppostfiltret stoppar det mesta, men nästan dagligen slipper ett eller flera idiotmejl igenom. Jag får veta att jag vunnit miljoner, att jag via Unionen (?) kan tecka förmånliga försäkringar, att jag kan tjäna multum på att hjälpa en änka i Kamerun att föra ut några miljarder, eller att någon bank som jag inte är kund hos behöver mina kontouppgifter.
Jaha, jaha det är ju lite tröttsamt – men jag tycker det skulle vara ännu mera tröttsamt att sitta och skicka skiten. Men det är det tydligen inte. För om bedragarna inte tjänade en massa pengar på sin hantering skulle dom naturligtvis inte fortsätta, år ut och år in. Det finns bra många stackars människor som går på bedrägerierna, betalar ut tusentals kronor till okända eller lämnar ut sina bankuppgifter.
Det är nu många år sedan, troligen bortåt 20, som jag fick ett av de allra första ”Nigeria-breven”. Det kom på fax och innehöll en lång och sorglig berättelse om en stackare som behövde hjälp att föra ut några miljoner dollar från landet. Det enda jag behövde göra var att sätta in några tusen på ett konto, så skulle pengarna dirigeras till mej. Avsändarna fanns som regel i Nigeria, därav namnet på skojeriet. Jag polisanmälde förstås och när jag pratade med polisinspektören så sa jag nåt lättsamt om att: ”egentligen är det här väl inte så allvarligt, för det är väl ingen som går på sånt?”.
Jodå, försäkrade polismannen, det är det många som gör. Sen berättade han om en företagare i Malmö som betalat ut hundratusentals kronor, ända tills hans fru kom på vad som försiggick, satte stopp och polisanmälde.
Häromdan ringde det i telefonen och en engelstalande man med kraftig brytning (typ Indien eller Pakistan) presenterade sig som representant för Microsoft och talade om att jag hade problem med min dator. Problem som han var villig att lösa åt mig. Jag skrattade naturligtvis rått och sa: ”don´t try that shit with me” och la på luren.
Dagen efter läste jag i lokaltidningen hur en man i Hörby fått samma typ av samtal, startat sin dator, matat in sina kontouppgifter i en ruta som dök upp och betalat ut 3000 kronor till den snälla Microsoft-supporten…

Annonser
Det här inlägget postades i Familj och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s