Om sittfläsk och knipövningar

Jag får ont i rumpan när jag sitter länge. Alldeles speciellt om jag sitter på en ohyvlad bräda i timmavis. Men det är kanske inte så konstigt, eftersom välfärdskilona behagat sätta sig något högre upp på kroppen.

Att sitta på pass i ett jakttorn bjuder rika tillfällen att tänka djupa tankar; om livets storhet, om naturens skönhet, om gracen hos hjortdjur – och om varför man blir så förbaskat öm i rumpan.
Nu är ju flertalet jakttorn inte precis byggda för att vara komfortabla. Merparten är försedda med en ohyvlad entumsbräda, eller liknande, som sittplats. Förhoppningsvis i någorlunda rätt höjd. ”Rätt” kan ju vara lite olika beroende på att somliga jägare ser ut som Jan Långben, medan andra mera ligger åt Musse Pigg-hållet. Själv kommer jag någorlunda överens med de flesta jakttorn vi har på jaktområdet i Vomb, möjligen med undantag för ett torn på Raby-fältet. Där sitter brädan så pass högt att den stryper blodtillförseln till benen om man försöker placera 43-orna på laven. Inte så lyckad, särskilt inte om det är kallt och man redan förut fryser tillräckligt om fötterna.
Men det stora problemet för mej är, som sagt, sittfläsket. Jag är inte särskilt väl utvecklad på den punkten och efter två-tre timmar är jag så pass öm i rumpan att jag har svårt att koncentrera mig på uppgiften: att sitta still och vänta in de vilda djuren. För det är ju nämligen så att den som sitter still får skjuta – den som hela tiden vrider och vänder på sig får aldrig se några djur och brukar höras klaga över oturen att alltid få ”dåliga” pass.
Nej, man ska bestämma sig för varifrån djuren kan tänkas komma, sedan vänder man näsan ditåt och sitter still! Det är rörelsen som avslöjar och speciellt hjortar har väldigt bra syn. De stannar ofta till och spanar lite, innan de går ut i hagen eller gläntan. Upptäcker djuren en rörelse, så vänder de stillsamt och går in i skogen igen, ofta utan att jägaren har en aning om att de fanns där.
Att sitta i ett jakttorn ger alltså rika möjligheter till intellektuell utveckling – medan det är betydligt sämre med möjligheterna till fysisk träning. Det enda jag kan komma på är att öva bäckenmuskulaturen, eller som Susanne Lanefelt uttryckte saken: Kniiiip! Det kan man göra utan några alltför avslöjande rörelser. Men personer som ägnar sig åt knipövningar brukar få ett något introvert uttryck i ansiktet, vilket ju även kan vara fallet vid djupare filosofiska funderingar. Så om du vid skogspromenaden ser en jägare i ett jakttorn som ser alldeles ovanligt inåtvänd ut så är det inget farligt – hen grubblar troligen över universums oändlighet, eller över hur många sekunder man kan hålla bäckenmusklerna hopdragna…

Annonser
Det här inlägget postades i Jakt och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s