God jul – tack vare granne med traktor

Tänkte passa på att önska mina bloggläsaren en god jul – med en liten sedelärande berättelse. Den betonar vikten av att inte lägga alla äggen i samma korg (eller i samma bil, rättare sagt) och att ha en granne med traktor.

Det hände sig vid den tiden, i mitten av 1970-talet, att vi skulle ta oss till dåvarande Torpet, för att fira jul tillsammans med mina svärföräldrar. På den tiden låg Torpet i de stora skogarna sydost om Perstorp. Hustrun, treåriga dottern och jag skulle åka från Tomelilla, medan svärföräldrarna kom från Malmö.
Av någon, numera bortglömd anledning, körde hustrun och jag var sin bil – hon familjens framhjulsdrivna, närmast terränggående Saab V4 och jag plåtschabraket Mercedes som betedde sig som en smörklick i en stekpanna så snart det kom två centimeter snö. Och det gjorde det den här dagen – eller rättare sagt kom det massor av snöcentimetrar. På tvären, som seden är på Österlen och ganska snart förstod vi att vi hade hamnat i en riktig snöstorm.
Eftersom vi hade ett ärende hos moster Ingrid och hennes Sven i Ullstorp, så tog vi vägen norrut från Tomelilla. Någonstans utanför Brösarp pausade vi och jag passade på att fråga min lagvigda om hon visste vilken som var riksväg 19. Jag hade nämligen hört på radion att den vägen inte längre var framkomlig på grund av drivbildning. Hennes svar var lakoniskt:
– Det är den vi kör på…
Nåväl, vi tog oss faktiskt – nästan – ända fram. Backen upp mot Torpet följs av en skarp vänsterkurva. Med lössnön vräkande upp över motorhuven och noll sikt tog förståndet överhand för hustrun som körde först och agerade plogbil. Hon stannade och bakom stannade jag och Mercan, varefter vi stillsamt gled ner i diket.
Vi tog oss fram med Saaben, fick tag i grannen Arne, som var stark som en björn och lika snäll som Bamse – dessutom utrustad med flera traktorer. Han drog upp Mercan och med den tryggt parkerad gick vi in för att dricka kaffe. Då ringde telefonen och en närmast gråtfärdig svärmor hördes i luren. Svärfar och hon hade hamnat i diket några kilometer åt andra hållet och hon hade kämpat sig genom snön fram till Arnes, där det naturligtvis var olåst. Det här var långt före mobiltelefonernas tid, så hon gick in och lånade Arnes telefon. Sedan vi hämtat upp henne började vi begrunda problemet som bestod i att all julmaten fanns i svärföräldrarnas bil. Det enda som fanns i huset var några konservburkar och ett par ägg.
Slutsatsen blev att Arne fick göra utryckning med traktorn åt andra hållet. Han hittade svärfar och bilen med all julmaten. Det visade sig att han redan blivit bärgad av en annan granne, men nästan omgående fastnat i snön igen. Efter ett par timmars bökande och bärgande stod slutligen alla bilarna på gårdsplanen, julmaten var inburen och jag memorerade en livskunskap:
Om du bor på landet, så se för tusan till så att du har en granne med traktor – och håll dig väl med honom.
Därmed ber jag att få önska en GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!

Annonser
Det här inlägget postades i Familj, Trafik, Väder och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s