Den svarta skjortan

Vi fick med oss en svart skjorta hem från Spanien. Det hade varit roligare om det varit från Italien. Då kunde man kanske sett det som en symbol för att italienarna definitivt kastas av sig de svarta skjortorna.

Det har varit glest med uppdateringarna här på bloggen ett tag. Ett av skälen till det är att vi varit ute och rest, först i Tyskland och sedan i Spanien. Inga särskilt märkliga resor – men katedralen i Malaga… Wow wow, säger jag bara. Om kardinalen klättrar högst upp i det 86 meter höga tornet, en molnig dag, kan han säkert skaka hand med Sankte Per som sitter på sin molnkant och tittar ner på ”den enarmade damen”. Så kallas nämligen den magnifika katedralen, eftersom pengarna tog slut nån gång på 1700-talet och man beslöt att inte bygga färdigt det andra av de två tornen.
På insidan är katedralen så rikt utsmyckad att den till och med får en del av de mera flådiga kyrkorna i Rom att se rätt påvra (!) ut.
Men nu var det ju den svarta skjortan det skulle handla om. När vi kom hem efter dubbelresan var det naturligtvis mycket att tvätta – och att stryka. Hustrun strök och muttrade, granskade en skjorta lite noggrannare och meddelade sedan, som sin mening, att det där var en främmande skjorta. Efter lite inledande förvirring och lite skjortprovning kunde vi slå fast att den definitivt inte tillhörde oss. Jag har visserligen ett par svarta skjortor, men det här var ingen av dem och dessutom var den minst ett nummer för liten för mej. Hur den smugit sig in i Torpet är fortfarande en gåta – men den enda rimliga förklaringen är att den åkt med i packningen från hotellet i Malaga.
Det där förbryllar oss, för hotell Don Curro var ett alldeles förträffligt hotell, snyggt och välstädat. Den vänliga städerskan hälsade oss varje dag med ett ”Buenos dias” när vi möttes i korridoren och hon gjorde intryck av att både vara professionell och noggrann. Att hon skulle lämnat kvar en kvarglömd skjorta i garderoben, i det för övrigt välstädade rummet, förefaller osannolikt. Men trots allt måste det ha gått till på det sättet. Skjortan har antagligen legat på botten i garderoben, hustrun har tänkt en del fula tankar om sin slarvige make och flyttat skjortan till tvättpåsen – och så fick den svarta skjortan enkel biljett till Yttersta gränsen.
Vad jag vet brukade fascisterna i Spanien inte ha svarta skjortor – det var själsfränderna i Italien som solkade ner detta fina plagg. Däremot var de säkert lika svarta i själen och porträtterades ju i visan som ”den svarta tuppen”.

Annonser
Det här inlägget postades i Familj och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s