Lite gladare om vi får be

Ja, jag vet att det är en dålig ordvits i rubriken – men efter mitt rätt dystra epos om den minskande stammen av sånglärka kan det kanske vara på sin plats med lite positivt bloggande om fåglar.

Så vanlig att även en rätt dålig fågelfotograf kan lyckas fånga den.

När mina barn var små och såg en rovfågel i skyn lärde jag dem att säga att det var en ormvråk – om dom var osäkra. På den tiden var nämligen ormvråken den, i särklass, vanligaste rovfågeln i våra trakter. Chansen att träffa rätt var stor.
I dagens läge ska man nog dra till med glada, fast behovet av att gissa är kanske inte lika stort. Medan ormvråken kan förväxlas med en del andra rovfåglar, som bivråk, fjällvråk och duvhök så behöver man inte ha sett gladan många gånger för att känna igen den. Det är inte bara den kluvna stjärten som är karaktäristisk, även sättet att flyga är speciellt. När gladan vilar på uppvindarna och bara styr lite med stjärt och vingar är det som att se ett trolleritrick. Hur kan den hålla sig i luften?
När jag växte upp på Österlen på 1950-talet var det väldigt ont om rovfåglar över huvud taget – och det var närmast en sensation om man fick se en glada. Jag hade inte ens hör talas om Rachel Carson, men jag såg effekterna av det hon skrev om. Giftspridningen i naturen hade tagit fart efter andra världskriget och framför allt kvicksilverbetningen av utsädet slog mycket hårt mot fåglarna. Från sparvarna som pickade i sig de förgiftade fröerna spred sig giftet uppåt i näringskedjan och landade hos toppredatorerna.
På 1960-talet stoppades, eller i varje fall minskades, giftspridningen i lantbruket radikalt och en del fågelarter började långsamt återhämta sig. Men för vissa av de stora rovfåglarna, bland annat gladan, var situationen så pass akut att den måste få hjälp. Det fick gladorna av ornitologer på Österlen som började stödutfodra glador i Fyledalen. Rovfågelmaten som fågelvännerna lade ut var slakteriavfall som de fick gratis från Scans stora svinslakteri i Tomelilla. Efter några år satte hälsovårdsmyndigheterna stopp för den hanteringen, men då hade gladorna börjat återhämta sig och ornitologerna fann andra sätt att fortsätta att hjälpa dem.
Framåt 1990 hade gladorna spridit sig över det mesta av Skåne och i dag är den graciöst svävande, stora rovfågeln en vanlig syn även i Halland, Blekinge och upp i Småland. Tomelilla, där framgångssagan började, har tagit vara på den positiva historien, genom sin kommunslogan ”Glada Tomelilla”. Sådana ordvitsar tycker somliga av oss är roliga, andra är mindre förtjusta… Men visst blir man lite glad när man hör visslingen och ser gladan vinkla sig fram över ängen medan den intensivt spanar efter sorkar och annat smågodis där nere bland tuvorna?

Annonser
Det här inlägget postades i Natur och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s