Långsamt är bra

Grannens Linderödsgrisar växer och frodas – fast inte så fort. Och förmodligen är det därför det blir så mycket bättre fläsk av dom, när den dagen kommer.

Linderödsgrisarna är en alldeles egen gammal lantras, bevarad hos en enstörig bonde här uppe på åsen, inte långt från Yttersta gränsen. Där hittade några svinavelsintresserade de brokiga grisarna 1950, tog ett par stycken till Skånes Djurpark där man lade grunden till en ny stam.
Linderödsgrisen är ättling till det urgamla svenska skogssvinet och har många goda egenskaper. Den är stark och tålig, motståndskraftig mot sjukdomar och ger ett utmärkt kött – liknande vildsvinets, med fettet insprängt i musklerna.
Den växer, som sagt, ganska långsamt och är därför helt ointressant för fläskfabrikerna. Men om vi nu föredrar kvalitet, framför kvantitet är det naturligtvis ingen nackdel. Det blir ju så med det mesta som växer långsamt. Ta jordgubbar till exempel… Vi kan väl knappt jämföra en modern drivhusjordgubbe med en som fått solmogna långsamt i det egna trädgårdslandet?
Det har länge varit ett sorgligt försummat kapitel, men under senare år har man faktiskt börjat prata om smaken på mat igen. Under allt för många år var ett ägg ett ägg, en tomat en tomat, en potatis en potatis (möjligen fast eller mjölig) och en entrecote en köttbit från något av koras. Men nu har vi börjat prata om ägg från frigående höns, om obesprutade Sungold-tomater, om Asparges och Amandine och att entrecoten kommer från en ungtjur av rasen Aberdeen Angus.
Jag är född och uppvuxen på en bondgård och minns mycket väl vad konstigt den blåaktiga mjölken smakade när jag hälsade på släkten i stan. Länge trodde jag att det vara för att man plockat bort allt mjölkfettet, men det var värre än så. Mejerierna förstörde mjölken genom så kallad homogenisering, det vill säga finfördelning av fettet. Eftersom det är fettet som är smakbärare åstadkom man därmed mjölk som smakade – vatten.
Det var en härlig aha-upplevelse när jag på nytt fick oförstörd mjölk, direkt från en lagård, när jag fick ägg från höns som går ute och sprätter eller när jag på nytt kunde odla min egen potatis.
Alla har inte tillgång till en köksträdgård och mycket få kan hålla egna höns eller grisar. Men vi kan i alla fall ställa allt mera högljudda krav på livsmedelindustrin. Låt er inte nöjas med mat som smakar ingenting!

Annonser
Det här inlägget postades i Familj, Natur och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s