Den tjuvaktiga skatan

Skatan är nog den mest välkända av alla fåglar i Sverige. Även en helt urbaniserad trottoarglidare kan identifiera en skata. De flesta vet dessutom att den är tjuvaktig…

Skatan är lätt att känna igen, med sin långa stjärt och vackra fjäderdräkt.

Med sin vackra och karaktäristiska dräkt, sitt expressiva uppträdande och starka utstrålning har skatan alltid väckt starka känslor hos människan. Dess latinska namn, Pica pica, har till exempel lockat filmaren Mikael Kristersson att göra en hel långfilm med denna titel. Ja, naturligtvis handlar den om skator. Flera konstnärer har ägnat stora delar av sitt konstnärskap åt att avbilda denna fågel och så finns förstås Rossinis opera ”Den tjuvaktiga skatan”.
Operan handlar om en tjänsteflicka som är nära att bli avrättat för att ha stulit en silversked från matmor – men flickan räddas i sista stund när man hittar skeden i ett skatbo!
Skatan har ett gediget rykte om att vara tjuvaktig. Ett rykte som blivit underbyggt av att man hittat såväl bordssilver som vigselringar i skatans bo. Men naturligtvis är det inte så att fågeln stjäl dyrgriparna för att berika sig på ting som människor värdesätter. Av någon svårförklarlig anledning har skator en förkärlek för det som blänker och plockar gärna med sig blanka saker, metallbitar eller knappar.
Nej, särskilt tjuvaktig är den inte, men däremot är skatan en rövare som gärna förser sig med proteinbehovet från andra fåglars reden. Jag minns några ringduvor som förhoppningsfullt byggde sitt dåliga bo i ett träd utanför vår balkong på Östra Promenaden i Malmö. Men i trädet intill fanns ett skatbo. Behöver jag säga att duvorna aldrig lyckades få några ungar på vingarna?
Om man nu, till exempel av omsorg om småfåglarna, tycker att antalet skator borde reduceras en aning så har man en svår uppgift framför sig. Skatan håller förvisso gärna till i närheten av människoboningar – men hon är ytterligt vaksam, uppmärksam och smart. Hon lär sig snabbt att skilja på en obeväpnad människa och en som har ett gevär i händerna.
Att komma riktigt nära en skata är helt omöjligt. Det var väl därför de gamla roade sig med att försöka tuta i oss småungar att vi skulle strö salt på skatans stjärt. Om man lyckades med det konststycket skulle man få önska sig vad man ville. Antar att det var roligt att se småbarnen fåfängt kuta omkring med saltkaret…

Annonser
Det här inlägget postades i Familj, Natur och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Den tjuvaktiga skatan

  1. Ping: Höga svampar och Anders Eldeman | Yttersta gränsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s