Tandläkare vi minns

Om man får tro den gamle nazisten Konrad Lorenz präglas ankor på den första levande varelse de stöter på när de tittar ut ur ägget. Vi människor präglas på den första tandläkaren vi möter…

Det är rätt påfallande hur många vuxna människor som kan berätta om skräckinjagande första möten med tandläkare. På den ”gamla, goda tiden” höll man nämligen inte på och duttade med ungarna, förstår ni. Då var det pang på rödbetan, ordning och respekt, bocka artigt och sitt still. Naturligtvis var det extra viktigt att man visade respekt för överheten, det vill säga prästen, skolläraren, fabrikörn och tandläkaren. Fast den senare mera liknade en sergeant i marinkåren än en representant för den bildade överklassen.
Jag är uppväxt i ett enkelt småbrukarhem på Österlen och hade aldrig sett en tandborste när jag började skolan. Mormor och morfar, som fungerade som mina fosterföräldrar, hade antagligen samma åsikt som Albert Engströms Kolingen om detta ”njutningsmedel för överklassen”.
Ingen tandborste och i fattigdomens namn inte särskilt mycket godis heller (eller snask som det benämndes på den tiden). Däremot var limpmackor med honung, strösocker eller sirap som pålägg tämligen frekvens förekommande.
Jag hade alltså hål i tänderna när jag första gången kom till tandläkaren; massor av hål. När jag, darrande och rädd, fördes in i behandlingsrummet, möttes jag av en stor, svartmuskig man med veckogammal skäggstubb och grova nävar. Han talade en helt obegriplig danska, så det blev inte mycket till kommunikation. Men man förstod ändå rätt snabbt att det gällde att vara tyst, sitta still och gapa stort – om man ville överleva. Dansken muttrade och svor:
”Sitt still, for fanden”, allt medan han med tummen tryckte ut tänder. Var väl onödigt att skita ner tången för en liten mjölktand…
Det är klart som tusan att dylika, själsliga brännsår av tredje graden tar tid att läka. Jag har träffat vettiga tandläkare senare i livet och har numera ett nästan naturligt förhållande till denna yrkesgrupp – men det är fortfarande så att jag skjuter upp besöket så länge det går. Ibland alltför länge, vilket nu resulterade i ett kariesangrepp under en trasig fyllning. Ett angrepp som gått så långt att det bara fanns två alternativ: antingen ett implantat och en krona (som kostar mycket, mycket mer än en krona) eller att plocka bort tanden. Eftersom det var en kindtand i underkäken bedömde jag att det senara alternativet var godtagbart och med mycket slit fick tandläkaren ut tanduslingen.
Trots den försvunna tanden ligger jag på plus. Ett av de få budskap den brutale dansken lyckades förmedla till en förskrämd sjuåring var nämligen att han inte skulle ha en tand kvar i munnen när han fyllde 50. Eftersom jag har passerat denna livets middagshöjd med god marginal och ändå har 26 tänder kvar så kan jag konstatera att dansken inte ens var någon bra spåkärring.
Om jag visste var han låg begravd skulle jag åka dit och pissa på hans gravsten.

Annonser
Det här inlägget postades i Familj och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s