Vart tog ni vägen?

Satt och slötittade på Sydnytt häromkvällen och plötsligt satt Alf Johannesson där i rutan. Svisch, sa det och så var jag tillbaka på logementet i Ystad; med blårutiga sängtäcken, tvåvånings järnsängar och alla dofterna.

Jag har alltid tyckt att livet ska levas här och nu, varken i forntid eller framtid – men ibland överraskar jag mig själv med att önska mig återträffar. Alltså sådana där hemska tillställningar där du än en gång tvingas konfrontera Anita, som nobbade dej på skoldansen och Nisse som fick ta skiten för rutan som du hade pangat.
Jodå, plötsligt satt jag där och tänkte att det hade varit roligt att få träffa dem igen – alla de udda, trevliga och starka personligheter som befolkade ”lucka sex” på Södra skånska pansarregementet under åren 1967-68.
Vi var befälselever, vilket innebar att vi så småningom fick sy fast först en och sedan ytterligare en ”pinne” på kragspegeln på permisuniformen. Vi blevo korporaler och så småningom till och med furirer när vi gjorde repmånad. Men vid det laget hade jag, för länge sedan, tappat intresset för en militär karriär.
Vi var tolv stycken tämligen oförstörda ynglingar när vi ryckte in och många var riktigt starka personligheter. Sådana grabbar som säkert tagit sig fram här i livet och kanske också satt avtryck i sin samtid.
Affe Johannesson, den duktige idrottsmannen som extraknäckte som vårdare på Vipeholm blev alltså psykolog. Kanske ingen jätteöverraskning. Men vad blev det av Persson – spelaren som aldrig vek ner sig för en utmaning och som alltid antog ett vad? Och den lugnt resonerande Leidecker? Han som sjöng så bra och kunde hantera en gitarr. Det kunde inte Särgavaa, men han försökte lära sig. Eller rättare sagt, försökte han lära sig att spela banjo. När han ställde sin väckarklocka på väckning en halvtimma före reveljen på morgonen (för att hinna öva på banjon), snodde vi förstås väckarklockan för honom. När han låste in väckarklockan i skåpet, snodde vi banjon och låste in den i ett annat skåp.
Vad det blev av min namne, Svenne, vet jag däremot. Han förekom flitigt i mindre smickrande tidningsartiklar och blev känd som en av ”LP-miljonärerna”. Men det var kanske inte så konstigt att Svenne valde den breda vägen. Han hade alltid tusen projekt på gång och sjösatte en aldrig sinande ström av idéer. Han var populär bland både manskap och befäl tack vare sin förmåga att alltid ordna lite extra ”godis” när man låg ute i fält. Svenne missade heller inga möjligheter att tjäna pengar. När han fått tag i en skakig, svart/vit porrfilm på super-8 riggade han upp ett lakan på logementet och tog två kronor i entré. Mest minns jag honom dock för hans helt obefintliga mörkesseende. Den ledde till att jag fick ha honom hängande i bältet en hel natt när vi övade orientering i mörker.
Och så var det ju alla dom andra; snälla, starka Nilsson, Persson nummer två, vars nya sportbil jag lånade och krockade, Fors…
Var blev ni av? Kanske kunde det vara kul med en återträff?

Annonser
Det här inlägget postades i Ingen kategori och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vart tog ni vägen?

  1. Sven skriver:

    Det var kul läsningen! Hade faktiskt glömt bort de flesta namnen men ansikten och minnen bubblar upp till ytan som kristall-klara pärlor när jag läser vad du skrivit. Hemskt vad tiden går fort. Vi som finns kvar har alla mer eller mindre blivit ”gubbar”. Jag minns dig väl, min namne, och tack för hjälpen i mörkret!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s