Hög på svamp

Jag går med långa kliv bland mossiga stenar och försöker ”trattisfokusera”. Man måste svepa in sig själv i en mental mantel och skärpa blicken efter oregelbundna mönster bland alla nedfallna löv, pinnar och vissnande gräs. Att jaga trattkantareller är ingen ”promenad i parken”.

Jag tycker det är roligt att kunna norpa åt mig av naturens överflöd och måste nog erkänna att jag kan bli hög på svamp. Inte så att jag torkar, smular och röker dom – utan snarare som ett stilla lyckorus när jag hittat lite mer än förväntat av någon god matsvamp.
I år har det mest blivit kantareller och det är ju inte så konstigt. Väderleken har uppenbarligen varit optimal för detta skogens guld och jag har kunnat plocka mängder, även på ställen där det annars aldrig visat sig minsta lilla gulhatt.
Tidigare har jag ibland varit framgångsrik med Karl Johan, ibland med stolt fjällskivling och någon gång med andra svampar. Precis som alla andra som överlevt ungdomens experimentlusta i svampskogen har hustrun och jag numera begränsat oss till ett fåtal arter – som vi är stensäkra på. Vi plockar förstås kantareller, trattkantareller, fjällskivlingar och soppar, men låter bli riskor och skivlingar.
En gång för mycket länge sedan plockade vi mjölskivling – och det gick ju bra, men vi gör aldrig om det. Svampen har en mycket karatäristisk mjöldoft, men bara tanken på att den kan förväxlas med den mycket giftiga gifttrattskivlingen är fullt tillräcklig för att få oss att avstå. Vi har också plockat och ätit av fjällig toftskivling och allmän pluggskivling, utan att bli sjuka – men sådana svampar går vi numera glatt förbi.
Men nu var det ju frågan om att hitta trattkantareller och då vill det verkligen till att man skärper sig. Den lilla, gråbruna hatten är otroligt oansenlig och den oregelbundna, klena foten lyfter inte precis upp den ur löven. Är man okoncenterad kan man stå och titta rakt på trattisarna, utan att se en enda svamp. Men så får man syn på några vid en stubbe – och där är ju fler, vid stenen, och där…
Vi hade ett kanonställe där vi kunde plocka papperskassar fulla, i en bokskog vilket inte är den vanligaste växtplatsen. Men så bestämde sig skogsägaren för att gallra bland träden och se, det gillade inte svampen. Nu finns där inte en enda trattis och det har ändå gått fler år sedan gallringen.
Min mission är alltså att hitta ett nytt bra trattisställe och därför blir det rätt mycket knatande i skogen. Jag sveper den mentala manteln hårdare kring mej, låter mig inte distraheras av den eventuella grymtningen inne i snåren, eller av älgspåren i den mjuka leran. Nu gäller det att koppla på ”trattisblicken”.

I år har det funnits ett överflöd av kantareller i skogarna. Men var är trattkantellerna?

Annonser
Det här inlägget postades i Familj, Natur och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Hög på svamp

  1. Ping: Höga svampar och Anders Eldeman | Yttersta gränsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s