Mannaminne = tre år?

Det har ju drillat ner en och annan droppe på vårt lilla land den här sommaren. Det eviga regnandet har aktualiserat frågan om hur långt ett mannaminne egentligen är?

När meteorologerna börjar bekräfta att vi håller på att slå regnrekord, (mest på ett dygn, mest i juli, mest under sommarmånaderna), då börjar vi fundera på om vi i vårt mannaminne har några noteringar om andra regniga somrar.
Och – jodå, det har vi ju. Min kära hustru minns, till exempel, alldeles väldigt väl att det var ett evigt dripp o dropp den första sommaren vi hade Torpet. Det var så frekvent att hon och då hemmavarande sonen utbytte de normala hälsningsfraserna mot:
”Du Anders, det regnar.” ”Du mamma, det regnar.”
Själv har jag ett annat torpminne som ligger mycket längre tillbaks i tiden. På den tiden låg vårt torp i Attarp och unga och entusiastiska som vi var hade vi bestämt oss för att ta emot ett par ”sommarbarn” – stadsbarn från socialt utsatta familjer som ansågs må bra av att komma hemifrån och ut på landet ett tag.
En pojke och en flicka i småskoleåldern kom till oss och tanken var väl att vi skulle spela fotboll, gå i skogen, åka och bada och göra annat som normala familjer gör med sina barn. Men då hade vi inte tagit med fader Pluvius i beräkningen. Han envisades nämligen med att hälla ner det ena heldagsregnet efter det andra över oss. Det regnade praktiskt taget varenda dag, hela sommaren. Inte blev det bättre av att pojkstackarn var sängvätare och att det här var långt innan torkskåp och torktumlare flyttat in i vårt hem. Det blev att spänna tvättlinor kors och tvärs och jämt ducka under lakan som hängde på tork.
Så nog minns jag den sommaren alltid, även om den ligger mycket mera än tre år tillbaks i tiden. Tre år var nämligen den tidsrymd som en något ironisk meteorolog föreslog när han fick frågan om hur långt mannaminnet egentligen är.
Bevisligen minns vi mycket väl regniga somrar, både tolv och fyrtio år tillbaks i tiden.
Fotnot:
Förresten kan det vara på sin plats att avliva en myt om att ”mannaminne” skulle var något sorts uttryck för manschauvinism. Ordets förled är en gammal form av ”människa” i genitiv och skall alltså tydas som ”i människans minne”.

Annonser
Det här inlägget postades i Familj, Natur och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s