Jaktens tjusning

Det är ju så spännande – och så kommer man ut i naturen, tänker jag när den första iskalla rännilen från störtskuren börjar leta sig nerför nacken, in under kragen.

Den här hösten har gett mig rika tillfällen att fundera över varför jag jagar – egentligen. Vi jägare har ju standardsvaret klart (se ovan), när någon lite ifrågasättande undrar varför vi ränner runt i skogen med bössa i näven. För egen del kan jag väl tillfoga att några fint styckade och välpaketerade rådjurssadlar väger tungt på debetsidan i bokföringen. För vissa av mina jägarkompisar är det viktigare med ett par snygga horn, eller några vackert monterade betar att hänga upp på vägen.
Men – som sagt – det är ju i huvudsak naturupplevelserna och spänningen som lockar ut oss på Dianas stigar. Vad anbelangar naturupplevelser ska jag inte klaga. Ett par kvällar med en blodröd sol som sjunker bakom granskogen i väster medan älvorna börjar dansa över sankmarken nere vid bäcken, finns på pluskontot liksom björkarnas guldhängen, belysta av en tidig morgonsol. Visst det har varit gråa, drivande skyar och en och annan överraskande regnskur också – men eftersom jag har DMI:s väderradar på mobilen och nära till jaktmarken har jag kunnat undvika de värsta ovädren.
Så var det ju det här med spänningen. Den har infunnit sig i så rikt mått att jag nu tycker att det kan räcka… Det har helt enkelt gått troll i bockjakten för mig det här året. Samtidigt som det är ovanligt gott om rådjur på min lilla jaktmark, så har dom haft en alldeles enastående förmåga att dyka upp på ”fel ställe”. Jag har faktiskt tappat räkningen på hur många kvällar och morgnar jag suttit på pass och tittat på en bock – som gått och betat utom skotthåll. Har jag suttit uppe vid hygget så har bocken kommit ut vid torn 1. Har jag suttit i torn 1 har den kommit ut på andra sidan beteshagen. Torn 2 står i skogsbrynet och har jag satt mig där så har bocken kommit inifrån skogen och upptäckt mej innan han klivit ut på ängen.
Så jag ska väl inte klaga. Det är ju för spänningens och naturupplevelsens skull som jag jagar. Fast det börjar se väldigt tomt ut i frysen…

För långt borta – fast det här är en råget och hennes två kid, så dom hade jag inte tänkt skjuta i alla fall.

Annonser
Det här inlägget postades i Jakt och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s