Det smakar fågel

Ni har väl hört den om Jöns Persson på Persbo? Det var en ganska vanlig man av en art som var mycket vanlig under min uppväxt, Agronomicus vulgaris, alltså en vanlig bonde. Det som skiljde Jöns från övriga bönder i trakten var att han genom gifte lyckats komma över en lite större gård som ganska omgående hade fått en namn. De mindre pretentiösa gårdarna i trakten hette ingenting, utan benämndes Karl Nilsas, Sven Pitters och så vidare.

Men Jöns gård var lite större än de andras och det var även Jöns ego. Han ansåg att han var storbonde och lite förmer än de andra i trakten. I sanningens namn var det inte så fett på Persbo och Jöns fick nog hålla till godo med gröt lika ofta som de andra. Det var närande och bra mat för kroppsarbetare – och billig.

En vacker höstdag höll nabon (grannen) Nils Olsson med hästen utanför och väntade på Jöns. De båda skulle åka trilla in till byn för att gå på RLF-stämma. Men först skulle Jöns avslutade middagen.

När han så småningom kom uttraskande, iförd skjortbröst och stärkkrage, ville han vara lite ämabel och elegant be om ursäkt för dröjsmålet:

”Ja, man vill ju inte hasta från middagsbordet. Man har ätit fågel”.

Med detta skulle förstås att Jöns ätit som en herreman, inte en seg gammal höna, utan fasan eller rapphöna.

Nils var emellertid inte så lätt att imponera på. Han kastade en blick på grötklickarna i grannens skägg och sa torrt:

”Jo, jag ser det. Han har skitet i skägget på daj”.

Jag kom att tänka på den här historien när vi bjöd Christin och Bengt på grillade revben, av vildsvin. Vi pratade om kvalitet på mat och lite obetänksamt kläckte jag ur mig:

”Ja, vi äter ju nästan bara viltkött, nuförtiden”.

Det kan låta skrytsamt, men är faktiskt sant. Vi är inga stora köttkonsumenter och mina framgångar på Dianas stigar har varit tillräckliga för att hålla oss med den köttråvara vi behöver.

Christin och Bengt var lyriska över smaken på revbenen. Och visst är det gott med viltkött – men frågan är egentligen var man ska sätta index? Vilken bedömningsgrund ska man utgå ifrån? För inte är det så att de ICA-köpta kotletterna är ett rättvist riktmärke? De smakar ju i bästa fall ingenting, i sämsta fall illa. Det är tyvärr så att den storskaliga matindustrin lyckats eliminera den detalj som gör mat till något annat än bukfylla – smaken.

Utan smak på maten kan vi lika gärna hålla tillgodo med Jöns Perssons gröt, som förresten kan vara ganska gott. Jag undrar när konsumenterna ska börja ställa krav på att få mat som smakar nånting? Då kanske inte TV-kockarna behöver slå knut på sig själva för att smaksätta maten med fem sorters kryddor och fyra sorters andra smakförstärkare…

Fin mat för en herreman – och garanterat godare än broilerkycklingen från affären.

Annonser
Det här inlägget postades i Familj, Jakt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s