Repris: Oktoberstormen i Skåne 1967

Eftersom det i dag är exakt 50 år sedan oktoberstormen i Skåne, som bland annat blåste bort stora delar av Ystads Sandskog, tycker jag det kan vara på sin plats med en liten repris på nedanstående bloggpost. Håll tillgodo!

I Stora Herrestad såg vi några nedblåsta takpannor på vägen, men det var väl först när vi kom in på Dragongatan i Ystad som vi började fatta hur mycket det blåste. Gatan blockerades av flera stora, kullfallna träd.

När man börjar tala om den hårda stormen 1967 brukar folk ofta protestera och säga att ”det var väl 1969?”. Nej, det var 1967 – men i Sverige drabbades stormen i stort sett Skåne, medan höststormen 1969 slog till lite längre norrut, från Göteborg och in mot norra Götaland. Därför är det mest vi som bodde, eller hade vår gärning, i Skåne som kommer ihåg 1967-stormen.

Kortvarig men intensiv
Det var en mycket kortvarig, men intensiv, storm som drog in på kvällen den 17 oktober. Från en ganska beskedlig styrka ökade vinden under några få timmar till orkan i Skåne, Halland och södra Småland. Själv gjorde jag lumpen i Ystad och fick verkligen närkontakt med stormen. Vår pluton fick avbryta övningen ute i Sandskogen när stormbyar började fälla furor kring oss.
På den tiden hade mitt intresse för meteorologi ännu inte blommat ut och därför lät jag inte den tilltagande stormen ändra mina planer för kvällen. Tillsammans med kompisen Glenn hade jag planerat att åka till Tomelilla för att hälsa på min flickvän. Det gjorde jag och det var först på återvägen till Ystad som vi märkte att det börjat blåsa rejält. Det var kämpigt att hålla den vindkänsliga folkabubblan kvar på vägen.
Eftersom det här hände på stenåldern fanns det fortfarande regler för hur värnpliktiga soldater skulle uppföra sig. En av dessa regler var att vi skulle vara inne på regementet före klockan tio på kvällen. Så strax före tio tog vi en omväg till regementet och stannade till vid kasernvakten. För en förbluffad vaktpost berättade vi att det fallit flera stora träd över Dragongatan och framkastade att de kanske borde larma polis eller brandkår. Vakten stirrade på oss som om vi kom från en främmande planet och undrade så småningom om vi inte var riktigt kloka. Det var ju full storm ute och alla vettiga människor höll sig inomhus. Nedblåsta träd var legio.

Rekord för medelvind
I SMHI-diagram kan man utläsa hur snabbt vinden ökade i Ystad den här kvällen. Vid halvsextiden på kvällen, alltså när vi lämnade Ystad blåste det ungefär 12 m/sek. Fyra timmar senare, när vi återvände, hade vinden ökat till 34 m/sek – alltså orkan! Detta var medelvinden och i byarna blåste det mycket mera. Det noterades också ett rekord under kvällen. På Ölands södra grund uppmättes 40 m/sek i medelvind. Det är den högsta medelvind som uppmätts utanför fjällkedjan.

Sandskogen blåste omkull
Vinden kulminerade strax före midnatt och avtog sedan mycket snabbt. När reveljen väckte oss på morgonen var det nästan vindstilla, men när vi kom ut kunde vi konstatera att det som tidigare varit Sandskogen nu var ett plockepinn av gigantiska mått. Redan vid morgonuppställningen gjordes det klart att för ett bra tag framöver blev det skogsarbete i stället för militärövningar för bassarna på P7.

Fotnot: Ystads Sandskog består i huvudsak av tall som planterades av stadens borgare på 1800-talet för att hindra sandflykt och erosion. Sandskogen utvecklades ganska snabbt till ett betydande friluftsområde, med mängder av små fritidsstugor. Den utgjorde även ett utmärkt övningsområde för det intilliggande regementet.

Annonser
Publicerat i Väder | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Vi hade alltid ont om pengar

Det kommer en tid när man läser igenom alla de gamla kärleksbreven – innan man bestämmer sig för att kasta dem. Breven väcker många minnen och påminner om mycket som man alldeles glömt. En sak framstår väldigt tydligt i vart och vartannat brev: vi hade alltid ont om pengar!

Min kära hustru och jag träffades 1966. Jag hade hunnit med nästan ett års volontärtjänst på Ystads Allehanda och hon gick fortfarande i skolan. För det mesta lyckades vi övervinna problemet att jag bodde i Ystad och hon i Malmö – men det var inte alltid det blev pengar över till mat. Det framgår också av breven att det utväxlades tiokronorssedlar per post. När jag hade pengar skickade jag till henne och vice versa.
Ett av breven från mej, författat i slutet av månaden, innehåller en budget för den kommande månaden. Den slutar på minus 35 kronor och då är ingen mat upptagen i budgeten.

670 kronor i månaden
För att ge sentida läsare ett litet grepp om hur mycket 35 kronor var kan nämnas att jag betalade 110 kronor i månaden i hyra för en möblerad enrummare med kök. Toalett på svalen utanför och dusch en trappa ner. Ingen lyx alltså, men det slukade ändå en fjärdedel av de pengar jag hade att leva för efter skatt.
Min lön uppgick till cirka 670 kronor i månaden. Det var detsamma som halv begynnelselön för en journalist. Första halvåret hade jag bara haft en tredjedels begynnelselön. Efter skatt fick jag ut drygt 400 kronor som alltså skulle räcka till hyra, mat, kläder, nöjen och saker som tandläkare och liknande som jag naturligtvis valde bort så länge som möjligt.

En blå folkavagn grävde djupa hål i plånboken – men gav oss en fantastisk frihet.

Köpte bil på avbetalning
Hur jag på denna lön kunde få för mig att köpa bil är helt obegripligt, men icke desto mindre gjorde jag det. Jag fick nådigt tillstånd av morfar att ta ut kapitalet på Sparbanksboken. Det räckte till kontantinsatsen på en safirblå Volkswagen 1200 av 1960 års modell. Eftersom det här var 1966 var det alltså en ganska ny bil och den var i fint skick. Döptes till Blåtiran och gav det unga fästeparet en fantastisk frihet. Plötsligt kunde vi åka och hälsa på vänner och bekanta lite varstans och för mej var det en baggis att ta bilen in till Malmö för att vi skulle få träffas. Om det fanns pengar till bensin förstås…
En liter bensin kostade vid den här tiden cirka 90 öre och för en tia fick man knappt 13 liter bensin. Det räckte fram och tillbaks till Malmö. Där brukade fästmöns snälla mamma bjuda på mat – så sparade man den utgiften. Ibland fanns det inte mer än en femma i plånboken. Det räckte till Malmö och så fick man hoppas att blivande svärmor ställde upp med en femma till hemfärden.

Optimism och framtidstro
Ja, ont om pengar var det alltid, men ändå var det en tid av optimism och framtidstro. Vi fäste inte alltför stor vikt vid det där med ekonomisk buffert och välplanerad budget. Fanns det pengar så fanns det – och då satte vi sprätt på dem. Fanns det inga så gick det att leva på makaroner också.
Vill gärna sluta med en liten anekdot som väl belyser min ”det-ordnar-sig-alltid-attityd”. Fästmön var och hälsade på i Ystad när hon berättade att hon behövde en ny plånbok.
”Titta i översta byrålådan. Det ligger en där som jag fick i födelsedagspresent”, sa jag som redan hade en bra plånbok och inte behövde den andra.
Upp kom plånboken och ett överraskat utrop från fästmön. Plånboken innehöll nämligen två hundrakronorssedlar! Jag hade fått skatteåterbäring och lagt undan pengarna för att ha till sämre tiden – och glömt bort dem… Vad vi gjorde? Gick på krogen förstås.

Publicerat i Familj, Trafik | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Dyrt med dålig reklam?

All reklam är bra reklam, brukar de mest entusiastiska PR-människorna hävda. Fast – jag är tveksam. Åtminstone bloggisten avstår gärna från att köpa en tjänst eller vara där avsändaren inte ens kan formulera sig på korrekt svenska.

Datoriseringens välsignelse, eller förbannelse, (välj själv alternativ) har inneburit att många näringsidkare numera själva totar ihop sina reklamblad och affischer. Det blir väl så där – kan man säga. Många gånger blir det så uselt att man rodnar. Det är särskrivningar, syftningsfel, stavfel, diverse andra språkfel och en total okänslighet för snygg typografi och layout.

”…du kommer att ge din bild den vård som förtjänar det”. Förtroendeingivande? Nja..?

Dumt och onödigt
Jag tror det är väldigt dumt och väldigt onödigt. Det skulle antagligen inte kosta många kronor att be någon svenskakunnig gå igenom texten innan man trycker på ”print”. Pengar som man säkert skulle få igen, eftersom fler personer skulle få förtroende för företaget.
Som Malmöbo ser man massor av sådana här skyltar och reklamblad. Många invandrare driver små rörelser och det är helt begripligt att det inte är så lätt att formulera sig korrekt på det nya språket. Men det är ju väldigt onödigt att dra ett löjets skimmer över sitt kanske mycket seriösa och välskötta företag.
Här intill finns ett exempel på ett sådant reklamblad som ramlade ner i brevlådan en dag. Ett tiotal svenskfel i den ganska korta texten gör ju att jag undrar hur seriös den här företagaren är. Reklambladet kan vara framställt med en datorskrivare på hemmakontoret. Om det har passerat en reklambyrå så borde vederbörande byrå skämmas.

Den här skylten måste ju vara tillverkad på ett professionellt tryckeri. Vad säger man?

 

 

 

 

 

 

 

 

 


”Billiga fodermajs”?
Ett annat exempel som definitivt har gått via ett professionellt tryckeri är det jättelika skylten med Lenas Gatukök och ”Foderbanditten” som står vid E22 utanför Hörby. Fanns det verkligen ingen på tryckeriet som kunde stava till ”bandit” eller tala om att fodermajs är singular och att det alltså ska vara ”billig”.

Nu lider jag ju av överdriven språkkänslighet. Jag får utslag av dålig svenska. Men jag tror ändå att det finns fler än jag som reagerar och tänker:
”Nej, det företaget ska jag inte anlita”.

Publicerat i Språk | Märkt , , | Lämna en kommentar

Håll dej till höger, Svensson

Den 3 september 1967 satt jag och min fästmö vid köksbordet i en röd liten stuga i skogen utanför Osby och väntade på att den första ”högerbilisten” skulle dyka upp. Vi fick vänta ett bra tag.
I dag är det exakt 50 år sedan Sverige äntligen sällade sig till den europeiska gemenskapen och började framföra fordonen på ”rätt” sida vägen. Ja, engelsmännen fortsatte förstås att skilja ut sig – men vad annat är att vänta sig?
Omläggningen i Sverige hade föregåtts av en intensiv propaganda i tidningar, radio och tv. Det ordnades speciella tv-galor med experter på trafik, psykologi och lagstiftning. Samt massor av underhållning, till exempel musiktävling, för att få svenska folket att anamma högertrafiken. Det fanns nämligen ett ganska kompakt motstånd. Införandet var resultatet av ett riksdagsbeslut där de valda parlamentarikerna valde att köra över väljarna. En tidigare folkomröstning i frågan hade nämligen givit ett klart stöd för att behålla vänstertrafiken.
Men all propaganda hade effekt och när det väl var dags att gå över var det inte många som var entydigt negativa. Visst fanns det en och annan som fortsatte att prata om trafikkaos, tusentals dödsoffer och en förstörd infrastruktur, men de flesta tänkte att det nog skulle ordna sig.

Rejäl mobilisering
Myndigheterna hade mobiliserat ordentligt och det var inte bara Vägverkets personal som var engagerad. Alla poliser var i tjänst, massor av militärer var utkommenderade, hemvärn, lottakårer och bilkårister stor beredda – och så var det tiotusentals frivilliga. När övergången genomfördes, jag tror det var klockan fem på morgonen natten mot söndag, skulle ju inte bara de bilar som var ute dirigeras över till andra sidan, utan det var ju en hel del vägarbete och gatuarbete som måste genomföras. Skyltar skulle bytas ut och väglinjer målas om. Men svenska folket hade lyssnat till uppmaningarna, hade parkerat sina bilar och höll sig hemma.

H-skylten fanns lite varstans och blev så småningom en populär souvenir. Själv hade jag en på väggen under många år efter 1967.

Det befarade kaoset uteblev och det dröjde innan folk gav sig ut på vägarna om de inte var tvungna. Vi två vid köksbordet i stugan fick som sagt vänta ett par timmar innan det till slut dök upp en bil borta i kurvan på den lilla grusvägen. I snigelfart tog den sig fram på höger sida och det kändes nästan högtidligt när den passerade.
Själv hade jag haft körkort ett drygt år och körde mycket försiktigt från stugan dagen därpå. Jag minns att det var nästan inga bilar ute och kändes lite ödsligt ända tills vi kom till Malmö där fästmön skulle lämnas av.

Det dröjde länge
Jag vande mig snart vid att köra ”på fel sida” och hade inga problem med detta. Egentligen var det ju naturligt, eftersom svenska bilar, till skillnad från engelska, alltid haft ratten på vänster sida. Det var först långt senare som jag gjorde tabben att köra vänstertrafik. Jag hade hämtat min morfar hos en granne som bodde vid en liten biväg. När vi svängde ut på stora vägen höll jag till vänster i flera hundra meter – ända tills vi fick möte och jag insåg mitt misstag.
Hur var det nu med ”Håll dej till höger, Svensson”? Jo, det var populäre låtskrivaren Peter Himmelstrand som knåpat ihop låten och framförd av The Telstars vann den en speciell musiktävling inför högertrafikomläggningen. Den låg också tre veckor på Svensktoppen.

Publicerat i Familj, Trafik | Märkt , , | Lämna en kommentar

Vad är motsatsen till otymplig?

Ibland brukar jag roa mig med att fråga mina medmänniskor vad som är motsatsen till otymplig. Till svar brukar jag få ett förvirrat leende och lite mumlande: tymplig, nej..?

Skälet till den här förvirringen är att vi oftast betraktar ett ord som börjar på bokstaven o som ett motsatsord. Det är det vanligaste – men det finns undantag, många undantag.
Artig – oartig.
Turlig – oturlig.
Duglig – oduglig.
Så brukar det ju fungera och om man befinner sig i Norrland kan man till och med träffa på folk som är oätna eller odruckna. Vilket alltså betyder att de inte ätit eller druckit på ett bra tag.

Nedsättande
Men det lilla o-et kan alltså hitta på andra skojigheter. Det kan till exempel fungera nedsättande, ange något som dåligt:
Gräs – ogräs.
Djur – odjur.
Ljud – oljud.

Förstärkning
Och så kan det alltså vara en förstärkningsbokstav. Otymplig betyder helt enkelt detsamma som tymplig, fast lite mera. Tymplig är ett gammalsvenskt ord som betyder klumpig, tölpaktig. Det finns för övrigt kvar i en del finlandssvenska dialekter.
Andra exempel på o som förstärkningsbokstav är oväsen och olater.
Nästa gång du stöter på en sån där typ som bloggisten kan du alltså tänka att det var en tymplig människa…

Publicerat i Media, Språk | Märkt , , | Lämna en kommentar

Jag mötte Lassie…

Jag mötte Gunhild Carling utanför ICA i Stockamöllan. Kanske inte så konstigt eftersom hon bor i byn – men det fick mej i alla fall att tänka på det tidigare så populära begreppet ”Jag mötte Lassie”.

Det var på 1990-talet som Expressen lanserade begreppet och bad läsarna skicka in foton och berättelser från möten med kändisar. Det skulle helst vara någon halvkändis och helst på en alldaglig plats, som till exempel på ICA. Jag deltog aldrig i jippot, trots att jag kanske kunde kvalificerat mig till exempel med ett hastigt möte med Lill Lindfors i en hotellhiss.
Mötet med jazzmusikern fick mej i alla fall att fundera över mina möten med kändisar, både a-, b- och c-kändisar. Ett rätt långt liv inom massmedia har naturligtvis medfört att jag mött en hel del kändisar å yrkets vägnar och en och annan har jag ramlat över mera slumpmässigt.

Nerplockad av sexåring
Jag har träffat stora idrottsstjärnor och stora artister – och en del som nog mest varit stora i sina egna ögon. En vars kändisskap endast överträffades av hans enorma ego var Barnjournalens programledare, Bengt Fahlström. Men min sexåriga dotter Malin plockade ner honom på jorden…
Saken var den att en vän till familjen, Pelle Thörnberg, tidvis jobbade på Barnjournalen och lovat att ta med Malin till studion i Malmö för att hon skulle få se hur det gick till att göra barnprogram i tv. Väl där mötte de Fahlström som tittade på sexåringen och yttrade:
– Du vill väl ha min autograf?
Det var mer ett påstående än en fråga – men den stora tv-kändisen blev ganska tyst när han fick motfrågan:
– Nä, vad ska jag med den till?

När jag mötte ”Helgonet”

Mötet med "Helgonet", Roger Moore får nog klassas som det mest bisarra jag varit med om.

Mötet med ”Helgonet”, Roger Moore får nog klassas som det mest bisarra jag varit med om.

Jag har aldrig samlat på autografer, men borde kanske passat på när jag umgicks en hel kväll med Roger Moore? Detta kändismöte är nog det mest bisarra jag varit med om och så här med bortemot 50 års retrospektiv är det nästan så att jag rodnar vid tanken.
Jag var relativt nyanställd på Ystads Allehanda som, liksom många andra tidningar, var medarrangör vid lokala publikevenemang. På den tiden var det populärt med skönhetstävlingar och YA var med om att kora Miss Österlen. Tävlingen tillgick så att jag, min kollega Leif Linné och någon till åkte runt till traktens danspalats och valde ut ett tiotal söta tjejer som skulle tävla om titeln. Damerna presenterades med bild och kort biografi i tidningen och så fick läsarna rösta.

Varför deltog han?
Vinnaren, en blond ung tjej som jag vill minnas hette Elisabeth, skulle krönas vid en ceremoni på danshaket Slottshallen i Smedstorp. Hur arrangörerna burit sig åt vet jag inte, men de hade lyckats engagera Roger Moore som prisutdelare och ceremoniförrättare. Egentligen helt obegripligt att denna megakändis deltog i en sådant fånigt, lokalt jippo. Visserligen hade han ännu inte hunnit bli James Bond, men var redan världskänd som Simon Templar, ”Helgonet” i tv-serien med samma namn. Att han åtog sig detta uppdrag förefaller milt sagt märkligt – det kan knappast ha varit för pengarna.
Hur som helst fick vi umgås med Roger Moore under flera timmar och mitt bestående intryck av honom är att han var en stor man – både fysiskt och själsligt. Han var mycket vänlig och inte på något sätt nedlåtande mot landsortsjournalisterna med bristfälliga kunskaper i engelska.
Efter det mötet har jag inte haft så lätt att bli imponerad av ”kändisar”.

Publicerat i Media | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Vilka lagar behöver man följa?

Ser en av grannarna cykla förbi – mot enkelriktningen. Inte mycket att bråka om, men ändå signal om ett ändrat samhällsklimat. En tendens mot att vi i allt högre utsträckning själva börjat bestämma vilka lagar man ska följa – och vilka man kan strunta i.

Den som rör sig ute i samhället blir dagligen vittne till mängder av lagbrott. Det är enklare saker som felparkeringar och att cykla på gångbanorna, men också våldsamma fortkörningar och annat direkt livsfarligt agerande i trafiken. Visst reagerar de flesta när unga män trampar pedalen i botten på den snabba BMW:n och hinner upp i 180 knyck på 30-sträckan utanför skolan – men inte många bryr sig om kompisen Pelle nästan alltid kör 20-30 kilometer för fort.

Inte mycket att bry sig om – eller?

En av grannarna hejar glatt när hon cyklar förbi utanför mitt hus, mot enkelriktningen. Det är inget särskilt märkvärdigt med det, ett litet lagbrott som många boende i området gör sig skyldiga till. Det är ju nämligen attans lång omväg om man vill vara laglydig och ta sig runt hela bostadsområdet. Det är väl ingenting att bråka om, tycker säkert de flesta – och det är det kanske inte. Men var ska vi dra gränsen någonstans, gränsen för vilka lagar som det är OK att bryta mot?

En moralisk nöt
Frågan har på något sätt blivit en moralisk nöt för mig att knäcka. Själv har jag inte alltid varit Guds bästa barn och särskilt i min ungdom gjorde jag mig skyldig till många brott, både enklare som fortkörning och några av den sorten som har fängelse i straffskalan. Så jag tänker inte sätta mig på några höga hästar och tala om för andra hur de ska bete sig.
Jag försöker vara tolerant och tänka att så länge brottsligheten inte skadar någon annan människa kan vi väl låta det bero. Det är ju ingen som far illa av att Gunnel cyklar mot enkelriktningen. Men hur är det med Nisse som parkerar sin firmabuss alldeles för nära korsningen? Den kan skymma ett litet barn som kommer cyklande – och potentiellt vålla en dödsolycka. Och när det gäller ynglingen som blåser förbi skolan i 180 är väl saken ganska klar. Det är ju ett livsfarligt beteende som borde rendera både indraget körkort och höga böter.

Lagar som försvann
På 1970-talet när våra kära lagstiftare var riktigt på bettet och nya lagar sprutade ut ur riksdagshuset i en aldrig sinande ström fick vi lagar om att det skulle bli förbjudet att gå mot röd gubbe och att cyklar måste ha fungerande belysning även vid färd i dagsljus. Lagar som så småningom försvann igen, eftersom ingen brydde sig om dem och polisen tyckte att de hade andra och viktigare saker att syssla med.
Det är kanske så att vi ska stryka ytterligare några lagar? Det är ju inte stor mening med lagar som ingen bryr sig om. Fast frågan är förstås vilka som kan tas bort och vilka som ska vara kvar – och helst beivras? Vi kan ju ta lagen om förbudet mot att tala i mobiltelefon bakom ratten som exempel. Det är en dålig lag, inte bara för att den är luddig och svår att övervaka, utan också för att de flesta säkert tycker att mobilprat med handsfree är rätt oskyldigt, till exempel om man jämför med de som sms-ar eller tittar på video medan de kör.
Oavsett vilka lagar som ska bort så tycker jag att det är en skyldighet för våra riksdagsmän att ta tag i frågan. Vi kan inte ha ett samhälle där människor i allt högre utsträckning själva bestämmer vilka lagar de tänker följa. Då har vi inget rättssamhälle längre och då är vi ute på ett farligt sluttande plan.

Publicerat i politik, Trafik | Märkt , , | Lämna en kommentar