Strömlösa är lika med hjälplösa

Det blinkade till ett par gånger, sedan slocknade ljuset – som det brukar göra vid strömavbrott. Inget konstigt med det, jag har upplevt det hundratals gånger. Den stora skillnaden var att vi stod inne på Coop och just skulle checka ut via självskanningen…

Strömavbrott, jaha. Nema problemas så här inne i storstaden Malmö. Det lär väl inte dröja så länge innan strömmen är tillbaka, tänkte jag och hade alldeles rätt. Det dröjde inte mer än tio minuter innan den livgivande elektronvandringen var igång igen. (Sen tog det förstås fem minuter till innan det Windowsbaserade datorsystemet uppdaterat sig så att kassorna gick att använda).
Men det var ändå inte mycket att hetsa upp sig över, speciellt inte för oss som är pensionärer med inga tider att passa och med allt mera ”manana” i sinnet. Dessutom har vi tränat lite på det här med strömavbrott. Sjutton år i torpet på Linderödsåsen lärde oss att inte gnälla så länge strömavbrotten inte drog över två dygn.
Men nu stod vi alltså inne på Coop Jägersro. Hade precis handlat färdigt, skulle skanna de allra sista varorna och så checka ut via en av terminalerna. Det gick förstås inte. Skannern pep övergivet när vi försökte skanna och runt om oss hörde vi samma ljud när andra kunder försökte få sina apparater att samarbeta. Terminalerna slocknade – och det gjorde förstås de manuella kassorna också, så det var ingen mening att gå där heller.
Betalkorten fungerade förstås inte – och jag som nästan aldrig har kontanta pengar, hann jag tänka innan jag insåg att det hade inte hjälpt. Kassapersonalen kommer ju helt enkelt inte in i kassorna när det inte finns ström. De kan inte slå in varorna, de kan inte lägga in pengar, de kan inte ge växel tillbaka.

Man kan åtminstone se till att ha stearinljus hemma.

Det blev en rejäl tankeställare och rätt mycket funderande över hur sårbart vår högteknologiska samhälle blivit – och hur snabbt det har gått. När våra betalkort inte fungerar, när kassaapparaterna är döda – då kan vi inte ens köpa en liter mjölk. Lite mera omfattande strömavbrott så hade mobiltelefonerna också lagt av och vi hade blivit helt isolerade från omvärlden där inne på Coop.
I någon liten ICA-affär ute på landet hade det antagligen gått att handla. Kassörskan hade kunnat räkna ihop varorna för hand och ta betalt i kontanter. Om man är känd i affären hade man antagligen kunnat få kredit om man nu inte hade kontanter. Men i storstan…
Jag har väl lett lite ironiskt åt allt tal om ”preppers” – särskilt som en mig närstående person lagt upp ett försvarlig lager med konserver och annan mat. Men själv har jag under många år sett till att ha en vattendunk, vedspis, gott om stearinljus, batteriradio och åtminstone baslivsmedel hemma.
Med händelserna på Coop i färskt minne är det kanske läge att se över ”prepper-nivån” här hemma. För även om man bor i staden kan det ju hända att vi blir utan ström betydligt längre tid än de 15 minuterna på Coop.

Annonser
Publicerat i Familj | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Moss o grankott på er allesammans

Ni vet ju hur det var förr: jularna var mycket juligare, granen grönare, skinkan fetare – eller hur det nu är Adolphsson & Falk får till det. Fast själv minns jag faktiskt inte så mycket av min barndoms jular. Det som fastnat bäst är utan tvekan Nicke Lilltroll.
Eftersom jag växte upp på den skånska slätten så var julen för det mesta regnig, grå och lerig. Vita jular fanns bara på julkort och kung Bore brukade inte göra sin entré förrän i mitten av januari.
Jul firade vi när det var jul, det vill säga på julafton och så brukade det bli ris a la Malta på juldagen på överbliven risgrynsgröt. Som jag har berättat åtskilliga gånger förut tillbringade jag mina barnaår på ett litet småbruk hos min mormor och morfar. De tillhörde en generation som skaffade många barn, kanske delvis som en försäkring för ålderns höst, delvis beroende på bristande kunskap och förmåga när det gällde preventivmedel.
Mormor hade fött nio barn och dessutom haft ett par fosterbarn, så det brukade bli en hel del folk i det lilla huset när det var dags att fira jul. Inte så att alla barn, ingifta makar och barnbarn dök upp varje jul, men även om bara hälften kom så blev det mer än fullt hus.
Jag har, som sagt, inte så många minnen av själva julfirandet. Julbordet dignade säkerligen även i detta relativt fattiga småbrukarhem, eftersom vi hade slaktat grisen några veckor tidigare. Men matfrosseri brukar inte intressera små gossar i någon större utsträckning.

Lilla radiotrollet Nicke höll oss sällskap på julafton.

Då var det som kom efter allt ätandet desto roligare och mera minnesvärt – gottebordet! Vi var verkligen inte bortskämda med godis på 1950-talet, men till jul vankades det både knäck, kola, chokladpinnar, fikon, dadlar och förstås nötter. Dessutom fanns ofta mandariner – oerhört sällsynt och exklusivt på den tiden.
Julpyntet var väl inte heller så mycket att hurra för. Vi hade någon sorts pappersremsor med tomtebilder som veks ut och ställdes på skåp och hyllor. Adventsstjärna hade vi också och förstås julgran, bestyckad med levande ljus! En gran innehåller massor av terpentin och när granen började torka var den en potentiell brandbomb. Att sätta levande ljus i en sådan var ett oerhört risktagande. Men jag kan bara erinra mig en enda gång när det började brinna i granen. Det släcktes dock snabbt av någon rådig släkting som slängde en bringare vatten på elden.
Nåväl, vem var då Nicke Lilltroll undrar ni förstås? I alla fall ni som inte var med på den tiden. Nicke var ett litet radiotroll som höll oss sällskap i DUX-radion. Det här var ju före TV och Kalle Anka. I stället lyssnade vi på Nicke som återkom med jämna mellanrum under hela dagen. Vi fick följa honom genom storskogen när han drog runt på sin kälke och hjälpte tomten med julklappsutdelningen. Nicke, som hade ett litet rörande talfel, berättade på sitt oefterhärmliga sätt om alla äventyr han var med om. Nickes hälsningsfras var: ”Mossa, mossa på er alla människobarn.” Och när han tog farväl så sa han alltid:
”Moss o grankott på er allesammans”.

Vill ni veta hur det lät när Nicke Lilltroll pratade i radio kan ni klicka på den här länken:
https://www.youtube.com/watch?v=UqdiOLsxii0

Publicerat i Familj | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Repris: Oktoberstormen i Skåne 1967

Eftersom det i dag är exakt 50 år sedan oktoberstormen i Skåne, som bland annat blåste bort stora delar av Ystads Sandskog, tycker jag det kan vara på sin plats med en liten repris på nedanstående bloggpost. Håll tillgodo!

I Stora Herrestad såg vi några nedblåsta takpannor på vägen, men det var väl först när vi kom in på Dragongatan i Ystad som vi började fatta hur mycket det blåste. Gatan blockerades av flera stora, kullfallna träd.

När man börjar tala om den hårda stormen 1967 brukar folk ofta protestera och säga att ”det var väl 1969?”. Nej, det var 1967 – men i Sverige drabbades stormen i stort sett Skåne, medan höststormen 1969 slog till lite längre norrut, från Göteborg och in mot norra Götaland. Därför är det mest vi som bodde, eller hade vår gärning, i Skåne som kommer ihåg 1967-stormen.

Kortvarig men intensiv
Det var en mycket kortvarig, men intensiv, storm som drog in på kvällen den 17 oktober. Från en ganska beskedlig styrka ökade vinden under några få timmar till orkan i Skåne, Halland och södra Småland. Själv gjorde jag lumpen i Ystad och fick verkligen närkontakt med stormen. Vår pluton fick avbryta övningen ute i Sandskogen när stormbyar började fälla furor kring oss.
På den tiden hade mitt intresse för meteorologi ännu inte blommat ut och därför lät jag inte den tilltagande stormen ändra mina planer för kvällen. Tillsammans med kompisen Glenn hade jag planerat att åka till Tomelilla för att hälsa på min flickvän. Det gjorde jag och det var först på återvägen till Ystad som vi märkte att det börjat blåsa rejält. Det var kämpigt att hålla den vindkänsliga folkabubblan kvar på vägen.
Eftersom det här hände på stenåldern fanns det fortfarande regler för hur värnpliktiga soldater skulle uppföra sig. En av dessa regler var att vi skulle vara inne på regementet före klockan tio på kvällen. Så strax före tio tog vi en omväg till regementet och stannade till vid kasernvakten. För en förbluffad vaktpost berättade vi att det fallit flera stora träd över Dragongatan och framkastade att de kanske borde larma polis eller brandkår. Vakten stirrade på oss som om vi kom från en främmande planet och undrade så småningom om vi inte var riktigt kloka. Det var ju full storm ute och alla vettiga människor höll sig inomhus. Nedblåsta träd var legio.

Rekord för medelvind
I SMHI-diagram kan man utläsa hur snabbt vinden ökade i Ystad den här kvällen. Vid halvsextiden på kvällen, alltså när vi lämnade Ystad blåste det ungefär 12 m/sek. Fyra timmar senare, när vi återvände, hade vinden ökat till 34 m/sek – alltså orkan! Detta var medelvinden och i byarna blåste det mycket mera. Det noterades också ett rekord under kvällen. På Ölands södra grund uppmättes 40 m/sek i medelvind. Det är den högsta medelvind som uppmätts utanför fjällkedjan.

Sandskogen blåste omkull
Vinden kulminerade strax före midnatt och avtog sedan mycket snabbt. När reveljen väckte oss på morgonen var det nästan vindstilla, men när vi kom ut kunde vi konstatera att det som tidigare varit Sandskogen nu var ett plockepinn av gigantiska mått. Redan vid morgonuppställningen gjordes det klart att för ett bra tag framöver blev det skogsarbete i stället för militärövningar för bassarna på P7.

Fotnot: Ystads Sandskog består i huvudsak av tall som planterades av stadens borgare på 1800-talet för att hindra sandflykt och erosion. Sandskogen utvecklades ganska snabbt till ett betydande friluftsområde, med mängder av små fritidsstugor. Den utgjorde även ett utmärkt övningsområde för det intilliggande regementet.

Publicerat i Väder | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Vi hade alltid ont om pengar

Det kommer en tid när man läser igenom alla de gamla kärleksbreven – innan man bestämmer sig för att kasta dem. Breven väcker många minnen och påminner om mycket som man alldeles glömt. En sak framstår väldigt tydligt i vart och vartannat brev: vi hade alltid ont om pengar!

Min kära hustru och jag träffades 1966. Jag hade hunnit med nästan ett års volontärtjänst på Ystads Allehanda och hon gick fortfarande i skolan. För det mesta lyckades vi övervinna problemet att jag bodde i Ystad och hon i Malmö – men det var inte alltid det blev pengar över till mat. Det framgår också av breven att det utväxlades tiokronorssedlar per post. När jag hade pengar skickade jag till henne och vice versa.
Ett av breven från mej, författat i slutet av månaden, innehåller en budget för den kommande månaden. Den slutar på minus 35 kronor och då är ingen mat upptagen i budgeten.

670 kronor i månaden
För att ge sentida läsare ett litet grepp om hur mycket 35 kronor var kan nämnas att jag betalade 110 kronor i månaden i hyra för en möblerad enrummare med kök. Toalett på svalen utanför och dusch en trappa ner. Ingen lyx alltså, men det slukade ändå en fjärdedel av de pengar jag hade att leva för efter skatt.
Min lön uppgick till cirka 670 kronor i månaden. Det var detsamma som halv begynnelselön för en journalist. Första halvåret hade jag bara haft en tredjedels begynnelselön. Efter skatt fick jag ut drygt 400 kronor som alltså skulle räcka till hyra, mat, kläder, nöjen och saker som tandläkare och liknande som jag naturligtvis valde bort så länge som möjligt.

En blå folkavagn grävde djupa hål i plånboken – men gav oss en fantastisk frihet.

Köpte bil på avbetalning
Hur jag på denna lön kunde få för mig att köpa bil är helt obegripligt, men icke desto mindre gjorde jag det. Jag fick nådigt tillstånd av morfar att ta ut kapitalet på Sparbanksboken. Det räckte till kontantinsatsen på en safirblå Volkswagen 1200 av 1960 års modell. Eftersom det här var 1966 var det alltså en ganska ny bil och den var i fint skick. Döptes till Blåtiran och gav det unga fästeparet en fantastisk frihet. Plötsligt kunde vi åka och hälsa på vänner och bekanta lite varstans och för mej var det en baggis att ta bilen in till Malmö för att vi skulle få träffas. Om det fanns pengar till bensin förstås…
En liter bensin kostade vid den här tiden cirka 90 öre och för en tia fick man knappt 13 liter bensin. Det räckte fram och tillbaks till Malmö. Där brukade fästmöns snälla mamma bjuda på mat – så sparade man den utgiften. Ibland fanns det inte mer än en femma i plånboken. Det räckte till Malmö och så fick man hoppas att blivande svärmor ställde upp med en femma till hemfärden.

Optimism och framtidstro
Ja, ont om pengar var det alltid, men ändå var det en tid av optimism och framtidstro. Vi fäste inte alltför stor vikt vid det där med ekonomisk buffert och välplanerad budget. Fanns det pengar så fanns det – och då satte vi sprätt på dem. Fanns det inga så gick det att leva på makaroner också.
Vill gärna sluta med en liten anekdot som väl belyser min ”det-ordnar-sig-alltid-attityd”. Fästmön var och hälsade på i Ystad när hon berättade att hon behövde en ny plånbok.
”Titta i översta byrålådan. Det ligger en där som jag fick i födelsedagspresent”, sa jag som redan hade en bra plånbok och inte behövde den andra.
Upp kom plånboken och ett överraskat utrop från fästmön. Plånboken innehöll nämligen två hundrakronorssedlar! Jag hade fått skatteåterbäring och lagt undan pengarna för att ha till sämre tiden – och glömt bort dem… Vad vi gjorde? Gick på krogen förstås.

Publicerat i Familj, Trafik | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Dyrt med dålig reklam?

All reklam är bra reklam, brukar de mest entusiastiska PR-människorna hävda. Fast – jag är tveksam. Åtminstone bloggisten avstår gärna från att köpa en tjänst eller vara där avsändaren inte ens kan formulera sig på korrekt svenska.

Datoriseringens välsignelse, eller förbannelse, (välj själv alternativ) har inneburit att många näringsidkare numera själva totar ihop sina reklamblad och affischer. Det blir väl så där – kan man säga. Många gånger blir det så uselt att man rodnar. Det är särskrivningar, syftningsfel, stavfel, diverse andra språkfel och en total okänslighet för snygg typografi och layout.

”…du kommer att ge din bild den vård som förtjänar det”. Förtroendeingivande? Nja..?

Dumt och onödigt
Jag tror det är väldigt dumt och väldigt onödigt. Det skulle antagligen inte kosta många kronor att be någon svenskakunnig gå igenom texten innan man trycker på ”print”. Pengar som man säkert skulle få igen, eftersom fler personer skulle få förtroende för företaget.
Som Malmöbo ser man massor av sådana här skyltar och reklamblad. Många invandrare driver små rörelser och det är helt begripligt att det inte är så lätt att formulera sig korrekt på det nya språket. Men det är ju väldigt onödigt att dra ett löjets skimmer över sitt kanske mycket seriösa och välskötta företag.
Här intill finns ett exempel på ett sådant reklamblad som ramlade ner i brevlådan en dag. Ett tiotal svenskfel i den ganska korta texten gör ju att jag undrar hur seriös den här företagaren är. Reklambladet kan vara framställt med en datorskrivare på hemmakontoret. Om det har passerat en reklambyrå så borde vederbörande byrå skämmas.

Den här skylten måste ju vara tillverkad på ett professionellt tryckeri. Vad säger man?

 

 

 

 

 

 

 

 

 


”Billiga fodermajs”?
Ett annat exempel som definitivt har gått via ett professionellt tryckeri är det jättelika skylten med Lenas Gatukök och ”Foderbanditten” som står vid E22 utanför Hörby. Fanns det verkligen ingen på tryckeriet som kunde stava till ”bandit” eller tala om att fodermajs är singular och att det alltså ska vara ”billig”.

Nu lider jag ju av överdriven språkkänslighet. Jag får utslag av dålig svenska. Men jag tror ändå att det finns fler än jag som reagerar och tänker:
”Nej, det företaget ska jag inte anlita”.

Publicerat i Språk | Märkt , , | Lämna en kommentar

Håll dej till höger, Svensson

Den 3 september 1967 satt jag och min fästmö vid köksbordet i en röd liten stuga i skogen utanför Osby och väntade på att den första ”högerbilisten” skulle dyka upp. Vi fick vänta ett bra tag.
I dag är det exakt 50 år sedan Sverige äntligen sällade sig till den europeiska gemenskapen och började framföra fordonen på ”rätt” sida vägen. Ja, engelsmännen fortsatte förstås att skilja ut sig – men vad annat är att vänta sig?
Omläggningen i Sverige hade föregåtts av en intensiv propaganda i tidningar, radio och tv. Det ordnades speciella tv-galor med experter på trafik, psykologi och lagstiftning. Samt massor av underhållning, till exempel musiktävling, för att få svenska folket att anamma högertrafiken. Det fanns nämligen ett ganska kompakt motstånd. Införandet var resultatet av ett riksdagsbeslut där de valda parlamentarikerna valde att köra över väljarna. En tidigare folkomröstning i frågan hade nämligen givit ett klart stöd för att behålla vänstertrafiken.
Men all propaganda hade effekt och när det väl var dags att gå över var det inte många som var entydigt negativa. Visst fanns det en och annan som fortsatte att prata om trafikkaos, tusentals dödsoffer och en förstörd infrastruktur, men de flesta tänkte att det nog skulle ordna sig.

Rejäl mobilisering
Myndigheterna hade mobiliserat ordentligt och det var inte bara Vägverkets personal som var engagerad. Alla poliser var i tjänst, massor av militärer var utkommenderade, hemvärn, lottakårer och bilkårister stor beredda – och så var det tiotusentals frivilliga. När övergången genomfördes, jag tror det var klockan fem på morgonen natten mot söndag, skulle ju inte bara de bilar som var ute dirigeras över till andra sidan, utan det var ju en hel del vägarbete och gatuarbete som måste genomföras. Skyltar skulle bytas ut och väglinjer målas om. Men svenska folket hade lyssnat till uppmaningarna, hade parkerat sina bilar och höll sig hemma.

H-skylten fanns lite varstans och blev så småningom en populär souvenir. Själv hade jag en på väggen under många år efter 1967.

Det befarade kaoset uteblev och det dröjde innan folk gav sig ut på vägarna om de inte var tvungna. Vi två vid köksbordet i stugan fick som sagt vänta ett par timmar innan det till slut dök upp en bil borta i kurvan på den lilla grusvägen. I snigelfart tog den sig fram på höger sida och det kändes nästan högtidligt när den passerade.
Själv hade jag haft körkort ett drygt år och körde mycket försiktigt från stugan dagen därpå. Jag minns att det var nästan inga bilar ute och kändes lite ödsligt ända tills vi kom till Malmö där fästmön skulle lämnas av.

Det dröjde länge
Jag vande mig snart vid att köra ”på fel sida” och hade inga problem med detta. Egentligen var det ju naturligt, eftersom svenska bilar, till skillnad från engelska, alltid haft ratten på vänster sida. Det var först långt senare som jag gjorde tabben att köra vänstertrafik. Jag hade hämtat min morfar hos en granne som bodde vid en liten biväg. När vi svängde ut på stora vägen höll jag till vänster i flera hundra meter – ända tills vi fick möte och jag insåg mitt misstag.
Hur var det nu med ”Håll dej till höger, Svensson”? Jo, det var populäre låtskrivaren Peter Himmelstrand som knåpat ihop låten och framförd av The Telstars vann den en speciell musiktävling inför högertrafikomläggningen. Den låg också tre veckor på Svensktoppen.

Publicerat i Familj, Trafik | Märkt , , | Lämna en kommentar

Vad är motsatsen till otymplig?

Ibland brukar jag roa mig med att fråga mina medmänniskor vad som är motsatsen till otymplig. Till svar brukar jag få ett förvirrat leende och lite mumlande: tymplig, nej..?

Skälet till den här förvirringen är att vi oftast betraktar ett ord som börjar på bokstaven o som ett motsatsord. Det är det vanligaste – men det finns undantag, många undantag.
Artig – oartig.
Turlig – oturlig.
Duglig – oduglig.
Så brukar det ju fungera och om man befinner sig i Norrland kan man till och med träffa på folk som är oätna eller odruckna. Vilket alltså betyder att de inte ätit eller druckit på ett bra tag.

Nedsättande
Men det lilla o-et kan alltså hitta på andra skojigheter. Det kan till exempel fungera nedsättande, ange något som dåligt:
Gräs – ogräs.
Djur – odjur.
Ljud – oljud.

Förstärkning
Och så kan det alltså vara en förstärkningsbokstav. Otymplig betyder helt enkelt detsamma som tymplig, fast lite mera. Tymplig är ett gammalsvenskt ord som betyder klumpig, tölpaktig. Det finns för övrigt kvar i en del finlandssvenska dialekter.
Andra exempel på o som förstärkningsbokstav är oväsen och olater.
Nästa gång du stöter på en sån där typ som bloggisten kan du alltså tänka att det var en tymplig människa…

Publicerat i Media, Språk | Märkt , , | Lämna en kommentar