Håll dej till höger, Svensson

Den 3 september 1967 satt jag och min fästmö vid köksbordet i en röd liten stuga i skogen utanför Osby och väntade på att den första ”högerbilisten” skulle dyka upp. Vi fick vänta ett bra tag.
I dag är det exakt 50 år sedan Sverige äntligen sällade sig till den europeiska gemenskapen och började framföra fordonen på ”rätt” sida vägen. Ja, engelsmännen fortsatte förstås att skilja ut sig – men vad annat är att vänta sig?
Omläggningen i Sverige hade föregåtts av en intensiv propaganda i tidningar, radio och tv. Det ordnades speciella tv-galor med experter på trafik, psykologi och lagstiftning. Samt massor av underhållning, till exempel musiktävling, för att få svenska folket att anamma högertrafiken. Det fanns nämligen ett ganska kompakt motstånd. Införandet var resultatet av ett riksdagsbeslut där de valda parlamentarikerna valde att köra över väljarna. En tidigare folkomröstning i frågan hade nämligen givit ett klart stöd för att behålla vänstertrafiken.
Men all propaganda hade effekt och när det väl var dags att gå över var det inte många som var entydigt negativa. Visst fanns det en och annan som fortsatte att prata om trafikkaos, tusentals dödsoffer och en förstörd infrastruktur, men de flesta tänkte att det nog skulle ordna sig.

Rejäl mobilisering
Myndigheterna hade mobiliserat ordentligt och det var inte bara Vägverkets personal som var engagerad. Alla poliser var i tjänst, massor av militärer var utkommenderade, hemvärn, lottakårer och bilkårister stor beredda – och så var det tiotusentals frivilliga. När övergången genomfördes, jag tror det var klockan fem på morgonen natten mot söndag, skulle ju inte bara de bilar som var ute dirigeras över till andra sidan, utan det var ju en hel del vägarbete och gatuarbete som måste genomföras. Skyltar skulle bytas ut och väglinjer målas om. Men svenska folket hade lyssnat till uppmaningarna, hade parkerat sina bilar och höll sig hemma.

H-skylten fanns lite varstans och blev så småningom en populär souvenir. Själv hade jag en på väggen under många år efter 1967.

Det befarade kaoset uteblev och det dröjde innan folk gav sig ut på vägarna om de inte var tvungna. Vi två vid köksbordet i stugan fick som sagt vänta ett par timmar innan det till slut dök upp en bil borta i kurvan på den lilla grusvägen. I snigelfart tog den sig fram på höger sida och det kändes nästan högtidligt när den passerade.
Själv hade jag haft körkort ett drygt år och körde mycket försiktigt från stugan dagen därpå. Jag minns att det var nästan inga bilar ute och kändes lite ödsligt ända tills vi kom till Malmö där fästmön skulle lämnas av.

Det dröjde länge
Jag vande mig snart vid att köra ”på fel sida” och hade inga problem med detta. Egentligen var det ju naturligt, eftersom svenska bilar, till skillnad från engelska, alltid haft ratten på vänster sida. Det var först långt senare som jag gjorde tabben att köra vänstertrafik. Jag hade hämtat min morfar hos en granne som bodde vid en liten biväg. När vi svängde ut på stora vägen höll jag till vänster i flera hundra meter – ända tills vi fick möte och jag insåg mitt misstag.
Hur var det nu med ”Håll dej till höger, Svensson”? Jo, det var populäre låtskrivaren Peter Himmelstrand som knåpat ihop låten och framförd av The Telstars vann den en speciell musiktävling inför högertrafikomläggningen. Den låg också tre veckor på Svensktoppen.

Annonser
Publicerat i Familj, Trafik | Märkt , , | Lämna en kommentar

Vad är motsatsen till otymplig?

Ibland brukar jag roa mig med att fråga mina medmänniskor vad som är motsatsen till otymplig. Till svar brukar jag få ett förvirrat leende och lite mumlande: tymplig, nej..?

Skälet till den här förvirringen är att vi oftast betraktar ett ord som börjar på bokstaven o som ett motsatsord. Det är det vanligaste – men det finns undantag, många undantag.
Artig – oartig.
Turlig – oturlig.
Duglig – oduglig.
Så brukar det ju fungera och om man befinner sig i Norrland kan man till och med träffa på folk som är oätna eller odruckna. Vilket alltså betyder att de inte ätit eller druckit på ett bra tag.

Nedsättande
Men det lilla o-et kan alltså hitta på andra skojigheter. Det kan till exempel fungera nedsättande, ange något som dåligt:
Gräs – ogräs.
Djur – odjur.
Ljud – oljud.

Förstärkning
Och så kan det alltså vara en förstärkningsbokstav. Otymplig betyder helt enkelt detsamma som tymplig, fast lite mera. Tymplig är ett gammalsvenskt ord som betyder klumpig, tölpaktig. Det finns för övrigt kvar i en del finlandssvenska dialekter.
Andra exempel på o som förstärkningsbokstav är oväsen och olater.
Nästa gång du stöter på en sån där typ som bloggisten kan du alltså tänka att det var en tymplig människa…

Publicerat i Media, Språk | Märkt , , | Lämna en kommentar

Jag mötte Lassie…

Jag mötte Gunhild Carling utanför ICA i Stockamöllan. Kanske inte så konstigt eftersom hon bor i byn – men det fick mej i alla fall att tänka på det tidigare så populära begreppet ”Jag mötte Lassie”.

Det var på 1990-talet som Expressen lanserade begreppet och bad läsarna skicka in foton och berättelser från möten med kändisar. Det skulle helst vara någon halvkändis och helst på en alldaglig plats, som till exempel på ICA. Jag deltog aldrig i jippot, trots att jag kanske kunde kvalificerat mig till exempel med ett hastigt möte med Lill Lindfors i en hotellhiss.
Mötet med jazzmusikern fick mej i alla fall att fundera över mina möten med kändisar, både a-, b- och c-kändisar. Ett rätt långt liv inom massmedia har naturligtvis medfört att jag mött en hel del kändisar å yrkets vägnar och en och annan har jag ramlat över mera slumpmässigt.

Nerplockad av sexåring
Jag har träffat stora idrottsstjärnor och stora artister – och en del som nog mest varit stora i sina egna ögon. En vars kändisskap endast överträffades av hans enorma ego var Barnjournalens programledare, Bengt Fahlström. Men min sexåriga dotter Malin plockade ner honom på jorden…
Saken var den att en vän till familjen, Pelle Thörnberg, tidvis jobbade på Barnjournalen och lovat att ta med Malin till studion i Malmö för att hon skulle få se hur det gick till att göra barnprogram i tv. Väl där mötte de Fahlström som tittade på sexåringen och yttrade:
– Du vill väl ha min autograf?
Det var mer ett påstående än en fråga – men den stora tv-kändisen blev ganska tyst när han fick motfrågan:
– Nä, vad ska jag med den till?

När jag mötte ”Helgonet”

Mötet med "Helgonet", Roger Moore får nog klassas som det mest bisarra jag varit med om.

Mötet med ”Helgonet”, Roger Moore får nog klassas som det mest bisarra jag varit med om.

Jag har aldrig samlat på autografer, men borde kanske passat på när jag umgicks en hel kväll med Roger Moore? Detta kändismöte är nog det mest bisarra jag varit med om och så här med bortemot 50 års retrospektiv är det nästan så att jag rodnar vid tanken.
Jag var relativt nyanställd på Ystads Allehanda som, liksom många andra tidningar, var medarrangör vid lokala publikevenemang. På den tiden var det populärt med skönhetstävlingar och YA var med om att kora Miss Österlen. Tävlingen tillgick så att jag, min kollega Leif Linné och någon till åkte runt till traktens danspalats och valde ut ett tiotal söta tjejer som skulle tävla om titeln. Damerna presenterades med bild och kort biografi i tidningen och så fick läsarna rösta.

Varför deltog han?
Vinnaren, en blond ung tjej som jag vill minnas hette Elisabeth, skulle krönas vid en ceremoni på danshaket Slottshallen i Smedstorp. Hur arrangörerna burit sig åt vet jag inte, men de hade lyckats engagera Roger Moore som prisutdelare och ceremoniförrättare. Egentligen helt obegripligt att denna megakändis deltog i en sådant fånigt, lokalt jippo. Visserligen hade han ännu inte hunnit bli James Bond, men var redan världskänd som Simon Templar, ”Helgonet” i tv-serien med samma namn. Att han åtog sig detta uppdrag förefaller milt sagt märkligt – det kan knappast ha varit för pengarna.
Hur som helst fick vi umgås med Roger Moore under flera timmar och mitt bestående intryck av honom är att han var en stor man – både fysiskt och själsligt. Han var mycket vänlig och inte på något sätt nedlåtande mot landsortsjournalisterna med bristfälliga kunskaper i engelska.
Efter det mötet har jag inte haft så lätt att bli imponerad av ”kändisar”.

Publicerat i Media | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Vilka lagar behöver man följa?

Ser en av grannarna cykla förbi – mot enkelriktningen. Inte mycket att bråka om, men ändå signal om ett ändrat samhällsklimat. En tendens mot att vi i allt högre utsträckning själva börjat bestämma vilka lagar man ska följa – och vilka man kan strunta i.

Den som rör sig ute i samhället blir dagligen vittne till mängder av lagbrott. Det är enklare saker som felparkeringar och att cykla på gångbanorna, men också våldsamma fortkörningar och annat direkt livsfarligt agerande i trafiken. Visst reagerar de flesta när unga män trampar pedalen i botten på den snabba BMW:n och hinner upp i 180 knyck på 30-sträckan utanför skolan – men inte många bryr sig om kompisen Pelle nästan alltid kör 20-30 kilometer för fort.

Inte mycket att bry sig om – eller?

En av grannarna hejar glatt när hon cyklar förbi utanför mitt hus, mot enkelriktningen. Det är inget särskilt märkvärdigt med det, ett litet lagbrott som många boende i området gör sig skyldiga till. Det är ju nämligen attans lång omväg om man vill vara laglydig och ta sig runt hela bostadsområdet. Det är väl ingenting att bråka om, tycker säkert de flesta – och det är det kanske inte. Men var ska vi dra gränsen någonstans, gränsen för vilka lagar som det är OK att bryta mot?

En moralisk nöt
Frågan har på något sätt blivit en moralisk nöt för mig att knäcka. Själv har jag inte alltid varit Guds bästa barn och särskilt i min ungdom gjorde jag mig skyldig till många brott, både enklare som fortkörning och några av den sorten som har fängelse i straffskalan. Så jag tänker inte sätta mig på några höga hästar och tala om för andra hur de ska bete sig.
Jag försöker vara tolerant och tänka att så länge brottsligheten inte skadar någon annan människa kan vi väl låta det bero. Det är ju ingen som far illa av att Gunnel cyklar mot enkelriktningen. Men hur är det med Nisse som parkerar sin firmabuss alldeles för nära korsningen? Den kan skymma ett litet barn som kommer cyklande – och potentiellt vålla en dödsolycka. Och när det gäller ynglingen som blåser förbi skolan i 180 är väl saken ganska klar. Det är ju ett livsfarligt beteende som borde rendera både indraget körkort och höga böter.

Lagar som försvann
På 1970-talet när våra kära lagstiftare var riktigt på bettet och nya lagar sprutade ut ur riksdagshuset i en aldrig sinande ström fick vi lagar om att det skulle bli förbjudet att gå mot röd gubbe och att cyklar måste ha fungerande belysning även vid färd i dagsljus. Lagar som så småningom försvann igen, eftersom ingen brydde sig om dem och polisen tyckte att de hade andra och viktigare saker att syssla med.
Det är kanske så att vi ska stryka ytterligare några lagar? Det är ju inte stor mening med lagar som ingen bryr sig om. Fast frågan är förstås vilka som kan tas bort och vilka som ska vara kvar – och helst beivras? Vi kan ju ta lagen om förbudet mot att tala i mobiltelefon bakom ratten som exempel. Det är en dålig lag, inte bara för att den är luddig och svår att övervaka, utan också för att de flesta säkert tycker att mobilprat med handsfree är rätt oskyldigt, till exempel om man jämför med de som sms-ar eller tittar på video medan de kör.
Oavsett vilka lagar som ska bort så tycker jag att det är en skyldighet för våra riksdagsmän att ta tag i frågan. Vi kan inte ha ett samhälle där människor i allt högre utsträckning själva bestämmer vilka lagar de tänker följa. Då har vi inget rättssamhälle längre och då är vi ute på ett farligt sluttande plan.

Publicerat i politik, Trafik | Märkt , , | Lämna en kommentar

Påfrysning eller underkylt regn?

Underkylt regn, påfrysning, ishalka, blixthalka. Meteorologiska definitioner som blivit var mans egendom och kommit till flitig användning de senaste veckorna. Men det är nog inte många som har klart för sig innebörden av de här orden.
Förr i världen var det bara bönder, fiskare och skogshuggare som brydde sig om väderprognoserna. Min morfar lyssnade noggrant till ”väderrapporten” på radion för att veta när det var läge att så eller hässja höet. Kanske präglad av min uppväxt på den lilla bondgården blev jag tidigt intresserad av väder – och när jag så småningom började försöka fånga havsöringar vid Skånekusten tilltog intresset. I dag kallar jag mig för amatörmeteorolog och har ett väderintresse som jag delar med allt flera. Det har helt enkelt blivit populärt att ha koll på vädret.

Hundratals väderappar
I de smarta telefonernas tidevarv avspeglar det sig också i de allt fler väderappar som finns att ladda ner från AppStore och Google Play. Det handlar om hundratal. Själv håller jag mig helst till de etablerade nationella väderinstituten som SMHI, YR och DMI. Jag säger inte att alla andra väderappar är värdelösa, men väldigt många verkar mest vara tillkomna för att dra in annonspengar till den som ligger bakom.
För att förstå sig på väderprognoser ska man ha klart för sig ett par saker:

  • Väderprognoser är färskvara. De ska helst uppdateras flera gånger per dag och det ska gärna framgå när de är uppdaterade.
  • Väderprognoser blir mera tillförlitliga när de täcker ett större område och man ser dem i stort. Ett smalt band med skurar kan betyda ösregn och skitväder i Helsingborg, medan solen skiner i Landskrona. Det är nästan omöjligt att förutsäga var små lågtryck och band med skurar tar vägen.
  • Ju mer man kan om väder desto lättare är det att tolka prognoserna på rätt sätt och slippa bli överraskad. Jag brukar säga att det är som med handboll: ganska obegripligt om man inte är väl insatt och förstår att titta någon annanstans än där bollen för tillfället befinner sig.

Men nu halkade vi lite vid sidan av spåret – den här bloggposten skulle ju handla om halka och vad som orsakar den. Vi kan väl lämna den vanliga vita varianten, snö, åt sidan och koncentrera oss på olika former av is på vägbanorna. Det kan finnas flera varianter, till exempel smältande snö som frusit till is igen, underkylt regn och påfrysning.

Blixthalka riktigt otäckt
Ett ord som missbrukas och som man borde vara mera försiktig med är blixthalka. Många människor börjar prata om blixthalka så snart som det blir lite halt på vägen, oavsett orsak. Eftersom blixthalka är något riktigt otäckt och något som det finns all anledning att se upp med är det ett begrepp som inte bör missbrukas.
När meteorologerna talar om blixthalka, kallas också ibland den svarta halkan, så menar de vatten som fryser på vägbanor, antingen på grund av underkylt regn eller av påfrysning. Detta är två olika väderfenomen.
Påfrysning är helt enkel när mildare väder följer på en kall period. Om mycket fuktig luft, dimma eller duggregn, kommer i kontakt med vägbanor som fortfarande håller minusgrader fryser det på och bildas en tunn och ofta osynlig ishinna. Det riktigt otäcka med denna är att den kan bildas fläckvis, till exempel i skuggiga partier där solen inte hunnit värma vägbanan till plusgrader.

Otroligt halt
Regn som fryser på är inte detsamma som underkylt regn! Det underkylda är, turligt nog, ganska sällsynt men kan ställa till med en halka som knappt låter sig beskrivas. Underkylt kan bilda ett ispansar på allting, på vägar, gångbanor, bilar, hus, räcken och så vidare. Det blir nästan omöjligt att ta sig fram.
Underkylt regn kan bildas när varm och fuktig luft strömmar in efter en period med kallt väder. Eftersom den kalla luften är tyngre än den varma trycks varmluften upp över den kalla som ligger kvar som en kil. Om det då börjar snöa högt uppe smälter snön till regndroppar när de passerar den varma luften, men kyls av igen när de passerar genom den kalla. Regndropparna kan då kylas till långt under nollpunkten men är fortfarande flytande när de träffar jordytan. Då splittras de och fryser omedelbart till is som lägger sig över allting. Jag har minnen av en gång när det knappt gick att gående ta sig till bilen. Men det gjorde inte så mycket, eftersom de var omöjligt att köra. De som försökte hamnade ofelbart i diket så snart vägen lutade eller vinden tog tag i dem.
Men underkylt regn är, som sagt, turligt nog rätt ovanligt.

Publicerat i Väder | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Inte imponerad av Fahlström

Bengt Fahlström, producent och programledare för ikoniska Barnkanalen, har avlidit och hyllas nu som banbrytande och föregångare när det gällde att göra tv för barn. Fast jag kan berätta att alla var inte lika imponerade av Fahlström när det begav sig…
Det sägs ju att man inte ska tala illa om de döda. Varför begriper jag inte, eftersom de ju knappast lider av lite gliringar när de ligger i kistan. Värre i så fall att tala illa om levande som ju kan bli ledsna.
Nåväl, det var en parentes och det här lilla eposet skulle ju handla om när min äldsta dotter mötte ovan nämnde Fahlström. Ett möte som nog inte riktigt utföll som Fahlström hade föreställt sig.
Tösabiten var väl tio år vid det här tillfället och hade redan hunnit lära sig att ifrågasätta auktoriteter och titlar. Så hon var knappast stjärnögt imponerad och blyg när hon fick träffa den kände tv-producenten.
I vår bekantskapskrets ingick Pelle Thörnberg – en journalist som rörde sig fritt mellan olika media, som tidningar, radio och tv. Vid den här tiden extraknäckte Pelle en del vid Malmö-tv och vid något tillfälle skulle han göra något knäck för Fahlströms program Barnkanalen. Pelle undrade om vår dotter Malin ville följa med och se hur det gick till att göra tv.
Det skrivs naturligtvis inte i några nekrologer, men i likhet med många andra kända tv-profiler hade Bengt Fahlström rykte om sig att vara ganska väl medveten om sitt eget värde. Han var så att säga lite dryg. När han nu mötte Pelle och Malin så vände sig tv-ikonen till tioåringen med den retoriska frågan:
– Och du vill förstås ha min autograf?
Varpå Malin förvånat tittade på farbrorn och svarade:
– Nä, vad ska jag med den?
Ett svar som Pelle Thörnberg gömde i sitt hjärta och säkert berättade för en och annan kollega i tv-huset…

Publicerat i Familj, Media | Märkt , , | Lämna en kommentar

Mycket var sämre förr

När man fyller år är det ju rätt naturligt att man tänker tillbaka på åren som gått. Eftersom jag fyllde häromdagen blir det en liten minnesexposé – och nä, det var inte bättre förr.

När jag tänker tillbaka på min barndom är det framförallt den enkla boendestandarden som träder fram på minnets filmduk. Vi hade inte centralvärme, varmvatten, badrum, frys, kylskåp, elspis eller tv. Saker som flertalet svenskar i dag tycker är alldeles självklara.
Eftersom min mor varit ute och slarvat i lite väl unga år kom jag att växa upp hos min mormor och morfar. En rätt vanlig lösning på den tiden när ogifta dottern kom hem med en unge. Så därför tillbringade jag mina barnaår på en liten gård i Onslunda på Österlen.
Det var ett enkelt bygge med ett boningshus av lersten på trästomme. Jag kommer ihåg att när vi skulle ta upp ett valv mellan vardagsrummet och ”salen” så behövdes det bara en slägga och en murhammare för att på någon timma knacka upp ett lagom stort hål.
Boningshuset på kanske 50 kvadratmeter bestod av kök, vardagsrum, finrummet som kallades salen och så en liten kammare bakom köket. Innan jag började skolan sov jag på en hömadrass i utdragssoffan i köket, men när jag blev lite större fick jag flytta ut i kammaren som dock var oeldad och skapligt härdande under vinterhalvåret. Mormor och morfar sov i en utdragssäng i vardagsrummet.
Centralenheten i uppvärmningssystemet var en stor Aga-spis i köket. Den eldades med koks och om den sköttes höll den oss med värme och varmvatten dygnet runt. Ansluten till samma skorstensstock fanns också en kamin i vardagsrummet, som eldades röd när ”salen” skulle värmas upp för där fanns nämligen ingen värmekälla.

Rinnande kallvatten
På 1950-talet var det inte alldeles givet att man hade rinnande vatten inomhus. Jag minns att moster Annie fick nöja sig med en handpump där hon bodde i Lunnarp. Vi hade rinnande vatten vid köksvasken där såväl disk som personlig hygien klarades av. Varmvatten togs från Aga-spisen och blandades med kallvatten i en emaljerad tvättbalja. Någon gång emellanåt värmdes vatten i stora tvättgrytan i brygghuset och så fick man krypa ner i största zinkbaljan. Men det ansågs allmänt att det inte var nyttigt att bada för ofta – man tog bort det skyddande bakterilagret…
Kylskåp och frys hade vi som sagt inte. Maten fick försöka hålla sig kall i skafferiet, vilket förstås var problematiskt under sommaren. När jag kom upp i skolåldern skaffade vi ett frysfack i andelsfrysföreningen inne i byn. Då fick jag ofta ta vägen förbi frysen på vägen hem från skolan för att plocka med någon köttbit till nästa dags middag. Ett uppdrag jag utförde med glädje, speciellt sedan jag upptäckt att den intilliggande mataffären förvarade en del frysvaror, bland glass i ett olåst utrymme i fryshuset.

Utedass bakom stallet
En annan sak som de flesta i dag tar för alldeles självklart är att det finns vattentoalett inomhus. För 60 år sedan var det alls ingen självklarhet, inte ens för de som bodde ”i stan”. Vårt utedass fanns på baksidan av stallet, så strategiskt placerat att när det var dags för tömning behövde man bara öppna luckan bakpå och raka ut innehållet till ”middingakorran” som producerats av gårdens djur.
Vintertid kunde det vara kärvt att blotta de ädla delarna för iskalla vindar på utedasset och då fanns alternativet att dela toalett med djuren. Från min kammare var det bara att kila över vagnslidret, in i stallet och så fanns det en ränna bakom korna där man kunde lämna av överskottet.

Sjörapporten på radio
Reguljära tv-sändningar startade 1956 i Sverige, men det dröjde ytterligare sex-sju år innan vi skaffade tv, så det mesta av min barndomstid fanns det gott om tid att bygga kojor i skogen, tillverka pilbågar, fånga spigg i ån och hitta på en hel del hyss. Jag är inte säker på att vi gick miste om så mycket.
Radio hade vi däremot och eftersom den alltid stod på när vi åt för att morfar skulle höra nyheter, väder och lantbruksnoteringarna så dröjde det inte så värst länge innan den lättlärde gossen hade memorerat alla de exotiska namnen i sjörapporten: Dogger, Fladen, Tyska bukten, Fiskebankarna, Syd Utsira… Sveriges Radio hade en enda kanal på den här tiden och kommersiell radio var förbjuden i lag. I radion var det mest allvarliga män som läste upp nyheter, talade om politik eller vetenskap och läste upp dikter. Någon enstaka timma då och då spelades det grammofonmusik.

Utedass även i stan
Min fru brukar säga att jag växte upp på medeltiden – det har ni säkert hört förut. Och… visst var vi lite efter på den skånska landsbygden, men om man nu tittar alldeles nyktert i kalendern så kan man konstatera att det inte är mer än knappa 60 år sedan de flesta levde på det sätt som skissats ovan. Jag kände i alla fall inte alls att jag var annorlunda eftersom de flesta kompisarna och klasskamraterna hade det ungefär likadant hemma. Och kära hustrun, som växte upp i storstaden Malmö, kan vid närmare eftertanke bekräfta att även hos hennes föräldrar saknades centralvärme, rinnande varmvatten och innetoalett.
Så kära barn – tänk på det nästa gång du sitter på din varma toalett, tvättar händerna i behagligt ljummet vatten och går tillbaka för att inhämta väderrapporten framför tv-apparaten eller datorn. Vi har fått det alldeles förbaskat bra!

Publicerat i Familj | Märkt , , , | 1 kommentar